Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nässlor, kardborrar och tistlar, plockade på
sångens afväg – 1:sta lasset»,
»2:dra» dito, »3:dje»
dito, o. s. v. – kallade Wilhelm von Braun sin poetiska
pennas första samlade alster, tre till fyra skrifpappersark,
häftesvis inbundna i stadigt omslag af grof kardus. Detta
skaldiska herbarium, i hvilket bland allt det stickande äfven
visade sig mången ljuf och intagande blomma, skilde sig från
alla vanliga herbarier: just därigenom, att »pressen» anlitades,
kom det till lif och blomstring. En man, hos hvilken svenska
litteraturen för öfrigt står i så stor förbindelse, hr L. J. Hierta,
uppsökte den poetiserande kadetten, tryckte i sin tidning
(Aftonbladet) åtskilliga stycken och utgaf på sitt förlag, år 1837,
Dikter af Wilhelm von Braun, första bandet.
Innan dess hade Braun, 1834, slutat sin krigsakademiska
bana och samma år ingått som fänrik vid Västgötadals
regemente.
Var det verkligen på sångens »afväg» som Wilhelm von
Braun plockade ihop sin skiftande blomsterskörd?
Visserligen.... Ty han afvek från den tidens nötta
farväg och hade ingen blick för tårpilarna och cypresserna, som
öfverskuggade densamma, intet öra för det sentimentala
pjollret och pjunket från de då moderna sångarna, hvilka
öfverröstade till och med Karl Fredrik Dahlgrens lyra, hvars
strängar dessutom, kanske just genom detta förhållande, fallit
en smula till förstämning.
Fri och kraftfull och med bärsärkamod gick Braun fram
på den af honom själf upptagna vägen, dit publiken följde
honom, förvånad och betagen. Han nedhögg den sorgliga
skogen och utvidgade sin »afväg» till den rymligaste
landsvägssträcka, där sångens vänner med friare utsikter öfver
jorden kunde i all förnöjelse promenera, utan att ideligen
störas af öfvervintrande näktergalar eller sommardystra
nattugglor... Till och med hans sångarbröder följde honom –
ja, en och annan bland dessa försökte att härma hans
oefterhärmliga toner, och de andra blefvo dels af hans gyckel
öfver pjunkeriet och dels af hans exempel väckta till
öfvervägande af den sanningen, att poesiens källa ovillkorligen
måste utsina, om den icke äger annat tillflöde än tårar,
särdeles artificiella tårar. Åtminstone började efter Brauns
uppträdande de sorgliga harpspelarna att omstränga sina
strängar till andra toner.
Sålunda skaffade den unga martissonen frisk och ren luft
inom den sjukliga svenska poesien, och han mottogs också
med allmän glädje. Man fann genast, att allt var lefvande
hos den nya skalden, att hans ådra flödade ur fri och egen
grund och att tanke och form voro tvillingar, under det hos
de andra än formen våldfördes för att få en tanke, än tanken
för att få en form. Och den »glade», den frie sångarens
popularitet var med ens stadgad för att aldrig minskas.
Ett nytt häfte Dikter utkom – det andra – så det
tredje... vidare ett fjärde... och därefter en mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
