Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att dock på andra skylla är föga ridderligt –
Jag själf har nog på vågen lagt ned den tyngsta vikt.
Men den, som tror, att nöjet af allt är det förnämsta,
Jag heligt kan försäkra, att det är just det sämsta.»
Det var också icke för nöjes skull som han vid början af
sommaren 1844 anträdde en utrikes resa.
»Frisk uti lifvet och frisk uti sången,
Himmelske fader, o låt mig få bli!»
bad han och begaf sig till hälso-stationen Kreischa (några mil
söder om Dresden, hvars bad- och brunnslif han så humoristiskt
beskrifver i sina reseminnen.
Sedan han här med heder genomgått sin gräfenbergska
s. k. »kropps-examen», steg han ombord på en ångbåt för
att från dess destinationsort fortsätta resan land vägen öfver
Töplitz till Prag. Under denna färd gjorde han bekantskap
men en äldre herre, hvars hatt han fått låna i stället för sin
egen, som en vindby kastat i sjön. Under samspråk i
hvarjehanda ämnen väckte den välvillige mannen på ett
oförklarlig sätt hans deltagande och nyfikenhet, särdeles vid
middagsbordet, där de placerat sig midt emot hvarandra. Men då
under samtalets lopp den okände, vid talet om Tegnér, med
ett eget yttryck yttrade: »Jag minns i Lund 1829, då han
promoverade mig till magister», var det liksom hade ett fjäll fallit
från Brauns ögon. Han visste nu hvem han hade framför
sig: det var en man, hvars porträtt han så ofta sett. Utom
sig af glädje, flög han upp från bordet, fattade sitt glas och
upprepade med ljudelig röst och till de tyska bordsgästernas
billiga förundran denna för dem alla obegripliga hexameter:
Skaldernas Adam är här, den nordiske sångarekungen!»
Braun förtäljer nu vidare:
»Med ett vänligt leende, icke utan sitt lilla oskyldiga
välbehag, drack den store skalden mig till och frågade mig
sedan huru jag kunnat gissa, att han var Oehlenschläger.
»Det var icke svårt, herr etatsråd!» svarade jag. »Jag
insåg det genast, då ni nämnde promotionen i Lund 1829.
Dessutom äger jag ert porträtt bland mina små samlingar...
och nu, nu känner jag fullkomligt igen er.»
»Kanske att ni själf är en Digter?»
»Nej, gunås», suckade jag, som ändtligen var nog klok
att blygas för att tala om mina eländiga försök i en
sångarekonungs närvaro, »nej, men jag älskar skaldekonsten högt
jämte dem, som lyckligt idka densamma.»
Detta var Brauns svar... Skulle mången annan med
så stadgadt skalderykte som hans hafva till den grad indragit
sig i blygsamhetens slöja? Vi tvifla därpå. Men sådant var
förhållandet med Wilhelm von Braun. Allt stort, allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
