Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till dig, min bror, kan jag säga, att detta är det bästa, som
flutit ur min penna. Jag har häri satt mig i rapport med den
hädangångna, hvars ande omkringsväfvat mig, som just
därigenom kunnat nedskrifva hvad jag gjort. När sorgen hotar
nedtrycka hela min själ, framtager jag dessa bref, läser och
återläser dem och frågar mig själf: »Har du då verkligen
skrifvit detta?» och fäller tårar som ett barn. När jag är
död – det jag hoppas snart sker – finnas dessa bref inlagda
i ett konvolut, hvars utanskrift är till dig, som, till erkänsla för
hvad du gjort för mig, äger full dispositionsrätt öfver
desamma. Dock måste du till punkt och pricka fullgöra mina
däri bestämda anordningar. Ehuru gärna jag ville ligga
ostörd i min graf, skulle jag dock önska att efter utgifvandet
af detta mitt testamente få på en stund krypa ur kullen,
för att höra domen öfver den döde, ty jag är fullt förvissad
om att äfven mina intima vänner skola med bestämdhet
förklara: Detta har aldrig Braun skrifvit. Denna deras
dom är så mycket naturligare, som jag mången gång själf
tviflat på detsamma. Men jag har ju språkat med min
ängel, känt dess himmelska närvaro, och därför har också
språket blifvit sig så olikt – hon, den begråtna, har ju
framkallat mitt bättre jag.... Må jag gärna för hennes
skull tillvitas för charlataneri, bigotteri o. s. v., ett är vunnet:
att få blicka in i djupet af mitt arma hjärta, som lidit, lider
och skall lida, tilldess jag får fly i hennes armar.»
Härefter tillägger den ärade berättaren:
»Efter Wilhelms död fanns ej ett spår efter detta egna
testamente. Endast på en lapp stod antecknadt: »Bref till
den döda» och därunder stället och årtalet hvarest och när
dessa bref voro skrifna, alltifrån år 1844 till 1857. Troligen
har han under sista dagarna af sin sjukdom offrat dem åt
lågorna, för att ej blifva af opinionen alltför skeft bedömd,
eller på hvad sätt skall man förklara denna gåta?...»
Efter Hilmas död blef Brauns hälsa alltmer och mer
»ruinerad», såsom han själf säger. Härtill hade äfven, och
säkerligen i en icke ringa mån, bidragit vår kända svenska
gästfrihet – åtminstone ingick den under hans senare lefnad
som en verksam faktor vid förstörelseverket. Hvem fanns,
som ej ville bjuda Wilhelm von Braun, den glada skalden,
som gäst, då en bål stod bryggad, ett middagsbord dukadt
eller en champanjbutelj färdig att smälla! Sin egen bikt har
han i sina Bättre stunder aflagt, då han yppar:
»Jag syndat har i lifvet, jag syndat har i sång,
Men mina »vänner» hade dock skulden mången gång,
Ty som jag skref de ville jag äfven skulle lefva,
Och så jag kom, gud nå’ mig, uti en satans vefva.
Högsinnad var likväl Braun i allt. Det visar han, bland
annat, då han omedelbart i nästa strof öppet bekänner:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
