Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Braun hade skrifvit, att han skulle komma upp till
Stockholm vid »medio» af september. I stället kom då den stora
sorgposten att han aflidit – och han hade dött just på denna
samma 12 september, klockan 8 om aftonen, på hvilken han
för 11 år sedan förut utfärdat notifikationskorten om sin
hädanfärd.
Han hade nu, vid 47 års ålder, funnit det verkliga
»lugnet i stormen» – funnit denna tysta »lägenhet», där
han ändtligen kunde få vara i fred för både vännerna och
fienderna, medan hans ryktes fulla glans stannade kvar efter
honom, kastande ett härligt återsken öfver hans förevigade
minne.
I tidningarna hette det:
»Med västra posten har den underrättelsen ingått, att
Wilhelm von Braun den 12 dennes aflidit i Uddevalla. I
honom har en rikt begåfvad skaldenatur gått förlorad för vårt
land, o. s. v. .........» I närheten af Lysekil hade han för
sommaren nedslagit sina bopålar, och baden i salta böljorna
tycktes till en början stärka såväl hans kropp- som
själskrafter. Förhållandet ändrade sig dock under innevarande
september månad, och hans tillstånd blef så betänkligt, att
han fann det nödvändigt att uppsöka ett sjukhus, där han
under läkare kunde ordentligt vårdas. Han begaf sig därför
sjöledes till Uddevalla, men var vid ankomsten dit så svag, att
han måste i säng bäras upp till länets lasarett, hvarest han
snart utandades sin sista suck.
Djupt var det intryck, som sorgposten gjorde, då den flög
ut kring land och rike. Skalderna slogo till farväl sina lyror,
men sannast och varmast tolkade Orvar Odd såväl vännernas
som allmänhetens saknad, då han sjöng:
»Ännu en kämpe, som blef ryckt ur striden,
en trofast kämpe, trofast son af tiden
och trofast sina vänner som sin sak!
En orädd fäktare med lätta vapen,
i förpostkedjan helst! Det var hans smak
och hans metod i krigar-vetenskapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
