Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dikter det allvarliga någon gång träder med bjärthet fram
bredvid den uppsluppna munterheten, förekom detta ännu
oftare i hans personliga lif, och allvaret antog då stundom,
ja, tidtals, karaktären af dysterhet och en leda vid allt.
Under nattens enslighet kunde man från hans rum ofta höra
djupa suckar och tunga steg. men morgonen därpå satt han,
såsom vanligt, tyst och försjunken i sitt arbete och hade
alltid till hands ett vänligt eller skämtsamt ord till den
inträdande Sina mest lekande sånger – hvarpå vi förut hafva
häntydt – diktade han vanligtvis under sådana själssjukans
perioder.
Eljest var han, just i ungkarlsvärlden, då några
främmande funnos närvarande, till mångens stora förundran och
gäckade förväntan snarare sluten, fåordig, ja tråkig.
Däremot »i en krets af unga bildade fruntimmer, när man först
kunde få honom så långt[1], hade han oftast sina allra
lyckligaste ögonblick af kvickhet utan cynism, af spelande lynne
inom gränsen af en fullt salongsmässig och väluppfostrad
konversation, af älskvärd frihet och förtrolighet, men förenad
med all möjlig ridderlig »égard». En afton bland karlar
kunde man ofta, äfven den tiden Braun var som allra
ungdomligast, höra någon yttra: ’Men, herre gud, hvad går det
åt vår vän – han sitter ju och tjurar!’ Bland täcka flickor
i fina världen hette det aldrig annat än: ’Min gud, hvad den
Braun är tokig!’ Men denna tokighet var verkligen så pass
oskyldig, att en förståndig och vaksam mamma ’en permettait’
l’entretien à sa fille’, medan det åter icke gärna kunde
falla någon förnuftig moder in att tillåta sin dotter ’la lecture’
af det tokeri, som densamme Braun nästa dag gaf ut på
prent, åtminstone icke utan noggrant urval.»
Vi ha förut nämnt, att Brauns behof voro få, och hans
lyx, förutom den lilla knölpåks-samlingen, inskränkte sig till
en väl fylld snusdosa ... En afton var han, jämte en litterär
vän (Sturzen-Becker), på besök hos Emilie Högqvist. Han
var där, berättar vännen [2], hänförande af glädtighet och
kvickhet, men det undgick icke den sköna värdinnans blick, att, på
samma gång skalden strödde infall och skämt omkring sig,
han äfven strödde icke obetydligt snus på hennes fina mattor.
Hon märkte likaledes, att hans snusdosa bar spår efter att
hafva upplefvat mer än en öfningskampanj med
Västgötadals regemente, och följden af dessa små observationer var,
att, då Braun kort därefter öfverlämnade henne ett prydligt
inbundet häfte af sina dikter, lät hon följande morgon
tillställa honom en äkta tuladosa, ett dussin karduser finaste
franska snus och ett dussin de mest ostindiska silkesnäsdukar,
som hufvudstadens sidenkramhandel ägde att prestera. Braun
blef ordentligt rörd öfver denna gåfva, som så makalöst låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
