Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
452, ackompanjerad af musik, som utfördes af Bohusläns
regementes musikkår, hvars biträde vid ceremonien benäget
blifvit erbjudet. Sedan den religiösa ceremonien var afslutad,
uppträdde en bland ledamöterna af ett därvarande litterärt
sällskap och, efter en kort framställning af den hädangångnes
individualitet såsom skald, uppmanade de kringstående att
såsom en ringa hyllning åt den aflidne pryda hans graf med
blommor, hvarefter kistan bokstafligen öfverhöljdes med
blomsterbuketter. Därefter deklamerades från Göteborg skickade verser,
hvarpå den ofvannämnda lagerkransen lades ofvanpå kistan.
Slutligen afsjöngs af en dubbelkvartett af valda röster Geijers
härliga sång: »Stilla skuggor», hvarefter processionen lämnade
grafven och upplöstes utom kyrkogården.
Bohusläns tidning tillägger:
»Sällan, måhända aldrig, har en högtidligare
begrafningsakt ägt rum här i staden. Bland den betydliga mängden af
åskådare iakttogs den fullkomligaste tystnad. En djup rörelse
varseblef man på en stor del af de närvarandes anleten, och
högtidligheten ökades ännu mer däraf att, efter ett ganska
bistert väder på förmiddagen, solen blickade fram på
eftermiddagen, i sin skönaste glans liksom för att sända en
afskedshälsningf åt den bortgångna diktarens stoft»......
Hvad Wilhelm von Brauns utseende och gestalt beträffar,
fäste sig allmänheten vanligtvis vid den mer än vanliga
korpulensen och den elefantlika gången vid promenader,
understödd af än den ena, än den andra ovanliga knölpåken –
han var älskare af kuriosa i käppväg och ägde en liten dylik
samling – men ingen kan göra sig en föreställning om det
skiftande i hans blick, en fullkomlig kontrast mot de orörliga
anletsdragen. Där spelade vanligen i de bruna ögonen en
godmodighet, en hjärtegodhet, som, på samma gång den drog
munnen till ett svagt satiriskt löje, uttryckte ett öfverseende
med världen och dess personager; men denna godmodighet
kunde under ett samtals lopp, om något oädelt, något retande
yttrades, ögonblicken förvandlas till en harmens, en
bitterhetens känsla, som ur den svartaste emalj slungade blixtar,
uddhvassare än synålsspetsar, för att lika hastigt lämna rum
för det blida, det vänliga uttrycket. Sådan föreföll Braun i
kretsar, där han trifdes, och bland rätt förtroliga och glada
vänner. I sällskap med dem kunde han vara öppen,
oförbehållsam, full af skämt, barnslighet, pojkaktighet, ja yra, hvilket
allt på ett, snart sagdt, komiskt sätt afstack mot hans
skrofliga basröst, hvars spruckenhet lika litet lämpade sig för
musik som hans omusikaliska öra, hvilket kunde skapa och
förnimma klang och välljud endast i versen och språket.
För öfrigt var Braun, med all sin naturliga kallelse för
det glada, ingalunda alltid den, som han såg ut att vara. För
alla är det icke kunnigt (hvad Beskow så träffande anmärkt)
att »den inre smärtan ofta ger sig luft i skämtet, att den,
så till sägandes, af sitt eget hjärtblod stundom bildar de
nöjets rosor, som fångna åskådarens ögon». Liksom i Brauns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
