Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Den botade ömsinte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag beklagade och hjälpte
Och fick vänner, – det är klart;
Men hvad hände? Kassan stjälpte,
Pank blef ömma själen snart.
»Lika mycket!» nu jag sade –
»Mina vänner har jag än.
Hvad de skola blifva glade
Att få trösta mig igen!»
Ergo gick jag ut att söka
Denna balsam för mitt sår.
Tänkte: »Lyckan är en sköka,
Endast vänskapen består.»
Fruktlös var hon, denna färden;
Nog om den! – jag säger blott,
Att det dummaste i världen
Är att göra likar godt.
Se’n har jag ock bytt om sinne
Och mig funnit väl därvid.
Ömheten utur mitt minne
Bannlyst är för evig tid.
Mera hård är ej graniten,
Än mitt hjärta blifvit har;
Denna hårdhet stärkt krediten,
Jag är åter bergad karl.
Men den tid, som är förfluten,
Minns jag som en elak dröm.
Torrt är ögat, handen sluten;
Aldrig blir jag mera öm.
Kräftor äter jag förfärligt,
Åker alltid i galopp.
Ve den mygga, som begärligt
Kommer när min gödda kropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
