Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Till Hilma den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till Hilma den andra.
Men, Hilma, säg mig hvad trolldom du
Imot mitt väsen i hast föröfvat?
Jag ej densamme är mera nu,
För länge jag i din trollkrets töfvat!
Jag blir allt yrare hvar minut;
Hvad skall väl detta bli af till slut?
Du med det språk att besvärja lärt,
Som tvänne blixtrande ögon tala.
Att motstånd göra är här ej värdt;
Hvar enda känsla, som låg i dvala,
Med löjets allmakt du manar fram,
Och jag blir värnlös liksom ett lam.
Jag hade bannlyst utur min håg
De dunkla sagor jag hört af amman;
Men från den stunden jag först dig såg,
De åter vaknade allesamman.
Hvem skulle också dig kunna se
Och icke tro på en mäktig fé?
Hvem kunde skåda ditt ögas glans
Och icke tro något öfverjordiskt?
Mitt sinne brann som en muselmans,
Ej mera tviflande, kallt och nordiskt.
Och hvarje tecken blef mig af vikt,
Den högsta sanning är hjärtats dikt.
Hur du har omvändt min gamla tro!
Hur du har upptändt det unga blodet!
Jag, som med kärlek blott dref min ro,
Nu är jag straffad för öfvermodet.
För dig blott öra, blott blick jag har;
Jag är förtrollad, den sak är klar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
