Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Killespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På lön utaf ödet jag gjorde mig räkning
För denna min vackra lekamliga späkning;
Men dygden ej alltid i världen är nog,
Och ofta, som jag, uppå Pottan hon dog.
»Ja, ormen sig alltid bland blommor plär dölja!
Så är jag då död! – och mig skuggorna hölja,
Men penningen segrar på mörker och död,
Så vill jag då åter se solen, så röd.»
Ej länge därefter jag uppstod förklarad,
Men måtte en målning mig blifva besparad
Af allt hvad jag såg i den dunkla tartar!
Min läsare, ord jag för sådant ej har.
Blott detta jag vill i ditt minne befalla:
Vet, spelaren sitter där värst utaf alla,
Och själfva den argaste satan, där bor,
Dock skäms för hans sällskap och bättre sig tror.
Nå, åter till spelet! Är karlen väl tokig,
Som kommer där sättandes, utstyrd och brokig?
Men djupt på hans panna inprägladt det är:
Jag himmel och helvete inom mig bär.
»Säg, skall jag den farlige frestarn behålla?
Han både mitt fall och min uppkomst kan vålla,
Han gör mig till intet, han gör mig till tu!»
Behåll den! – en svartalf mig hviskade nu.
Jag dåre! jag lydde förrädiska rösten
Och dog uppå kuppen, men hade den trösten
Att hämnas mitt fall, förren jag andan uppgaf,
Och sällskap jag fick i min tidiga graf.
Än spelte jag mer för att komma på spåren.
Kontanterna, ack! de förlorade fåren;
Men det slog så ut, att de kvarblifna små
Till sina kamrater bortgingo också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
