Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Killespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Husarer! Husarer!» –jag utbrast bedröfvad, –
»Utaf en husar blef min flicka mig röfvad;
Han lyste så klar och fördunklade mig. –
O, lysmaskar! ständigt I korsen min stig!»
Men – grymmaste! – »Pohlen ist noch nicht verloren»! –
Så sjöng jag och glömde de svidande såren,
Och fast min armé var för ynkeligt svag,
På Narva jag tänkte, det duktiga slag.
Nu skulle jag gifva, och säker jag kunde
Först vara att gifvarn mig icke missunde.
Fortuna, helt visst för att göra sig grön,
Mig skänkte en fågel, o eja så skön!
Men hiskeligt stor var den fågeln till kroppen;
Från nedersta grenen han räckte till toppen
Af trädet, där ljufligt han sjöng ifrån kvist,
Den falska sirenen: »Nu vinner du visst!»
Så stolt jag på bordet mitt fjäderfä lade,
Och högt till en oförnöjd herre jag sade:
Det står!» och jag troddes: den blinde ej såg,
Att fredligt på sidan, åt vänster, det låg.
Höglärde magistrar! jag sedan mig lärde,
Att kransarna fallit betydligt i värde;
Ett kraftigt bevis uppå snillets ruin,
När lagern ej gäller så högt som ett – svin!
Hårdhjärtade Dafne! om detta du vetat,
Så hade du så mot Apollo ej stretat.
Då hade du säkert på flykten gjort halt,
Och hellre behållit din gamla gestalt.
Så gick jag mig nu att bli af med min lager;
Ty födan, den gifver, är rasande mager.
På vägen ett Värdshus sig ter för min blick,
Men ganska förnuftigt förbi det jag gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
