Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Barns-ölet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strax ställdes vi upp i två brokiga rader,
Af kvinnkön och mankön en inöfvad tropp.
Vi stå mot hvar andra som hjärter mot spader,
Och på sin motståndare alla se opp.
Jag äfven upplyfte mitt öga; en fröken
Från förra århundradet mötte min blick.
Jag förr eller senare aldrig sett spöken,
Men nog utaf denna bekantskap jag fick.
Dess ansikte till de odödlige hörde,
Där haka och näsa tangera hvarann’,
Och ögonen djupt, som två eldkol, sig rörde,
Och skägg, liksom ståltråd, kring läppen jag fann.
Men bröder! till växten hon var som en planka,
Så kvistig, så tunn och så ohyfladt lång;
Dess anblick sublim som en hofmarskalks tanka,
Och barmen så platt som en Leopoldsk sång!
Nu tänkte och bad jag med böner så varma:
Och dig skall jag kyssa, du grufliga mö!
O, Venus Urania, mildt dig förbarma!
Ty tusende gånger jag hellre vill dö.
Och bönen mig stärkte. Jag glömde min fara;
Frikostiga löften jag slösade ut,
Och äfven för pojken, som ej ville svara,
Jag svarade högre än andra till slut.
Men prästen sad’ amen; – och liksom höken
Slår ned på sitt rof med de spetsiga klor,
Så äfven på mig den förskräckliga fröken;
Och fåfängt mot väggen tillbaka jag for.
Hon bjöd mig sin krans och hon bad om min krona
Och spetsade munnen, ett tveeggadt svärd,
Likt mordängelns fordom, ej höjdt för att skona,
Och jag blef ett offer, – martyrkronan värd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
