Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Värmlandsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hade väl fiske och redskap igen,
Men icke i konsten en inöfvad sven.
Hon hade så mycket, men saknade allt.
Och under sitt öfverflöd nästan hon svalt.
Hon kände en tomhet på berg och i dal; –
Du suckande tärna! jag fattar ditt kval.
Det är icke godt till att vara allen’,
Om också man äger all härlighets sken!
Den tanken föll ofta på Karin också,
Och sorgligt en afton hon klagade då;
»Hvad båta mig alla klenoder jag ärft,
När icke en vän jag desslikes förvärft!
Hvad båta mig ådror af järn, när jag har
Ett ungdomligt blod, hvilket flyger och far!
O, hade en syster jag här! dock jag tror,
Att nästan jag önskade hellre en – bror.
Han skulle förljufva min ensamhet då,
Och spränga min grufva och åkrarna så.
Men pesten har röfvat hvar Värmelandsdräng,
Och Karin är ensam och dör af. . . chagrin.»
Så kvider den rika, men osälla mön,
Då prasslar det hastigt i lunden så grön.
Hon vänder sig om; men o gudar, hvad syn!
Hon skådar en man, liksom fallen från skyn.
Af glädje hon nästan bevingad sig fann;
Hon sprang emot honom, mot henne sprang han.
De möttes, de kunde ej hejda sin fart,
Och Karin i ynglingens armar låg snart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
