Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Valhall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad än man må säga om Oden, så var
Han dock ibland värdar den bäste.
Till gäst vid sitt bord bjöd han hvarje bra karl,
Och ej han vid klädseln sig fäste.
Ej under, – när maten för intet man fick, –
Att man så förtvifladt till Oden gick.
Hans sal var väl minst som sjön Mälaren stor
Och borden som Björkö och Sela,
Fem hundrade dörrar där funnos, jag tror,
Och det ger begrepp om det hela.
Men nu vill jag tala ett ord om de ök,
Som evigt försedde gud Odens kök.
Först fanns där en odödlig galt, ibland svin
Det största, som funnits i tiden.
I fläsket han var så förunderligt fin,
En fogelsmak häfdade vid’en.
Och Sehrimner hette det dråpliga djur,
Så rikligt utrustadt af gifmild natur.
Men detta om honom är långt ifrån allt.
Väl högre förtjänster han hade;
Hvar morgon kom själfmant den vördige galt
Och sig uppå slaktbänken lade.
Han skållades, stektes af Andhrimner kock,
Men dagen därpå var han kry ändock.
(Hvad synd, att den präktiga rasen dött ut!
En Sehrimner just jag behöfver,
Då skulle jag gifta mig, äta fullt ut,
Och ändå ha refbensspjäll öfver,
Och sälja en skinka och köpa mig vin,
Och lefva som Kresus med gumman min.)
Desslikes fanns äfven i Valhall en get,
Som ädlaste fröjden dock väckte.
Hejdundrande var hon och Hejdrun hon het’,
En krona bland hela sitt släkte.
Och alla Einheriar, stora som små,
De buro till henne båd’ bark och strå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
