Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Spårsnön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med förtviflan i sitt öga
Flyger nu så vildt han fram
Öfver berg och backar höga,
Öfver träsk och bäck och damm.
Och han rifver sig i håret,
Blott han ser på spåret.
Ändtligt når han utgångspunkten,
Han en slätt framför sig ser
Och ett hus – där bor adjunkten,
Läsarprästen. Nu han ger
Till ett rop, den stackar Anders:
»Det bär rakt åt fanders!»
Spåret leder till ett fönster.
Anders suckar: »hvilket svek!
Jag i henne såg ett mönster»! –
Och han tittar in så blek.
Hvad han såg, det är det samma;...
Men hans blick ses flamma.
Och en vrede, en berserka-,
Kommer öfver jägarn stark:
»Litet vill jag prästen märka,
Då han jagar på min mark.»
Skottet smäller. Prästen vrålar,
Och en kvinna skrålar.
Anders sprang, – men prästen sedan
Hade värk en tid och gikt
I sitt högra ben, emedan
»Han förkylt sig för – sin plikt».
Som den skälmen ensam bodde,
Folket ock det trodde.
Samma dag gaf Anders korgen
Åt sin fästmö, och hon var
Fager än i själfva sorgen.
»Fast du minsta foten har»,
Sade han, »i hela bygden,
Den ej fört till dygden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
