Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Uppvaknandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag såg, hur den ormen begaf sig förstulet
Dit in; se’n hon gett mig en talande blick.
Min hjärna af dryckjom flög kring såsom hjulet,
Och blindt i fördärfvet och faran jag gick.
Hon satt i förledande ställning och hvälfde,
Som valnötter stora; de ögonen blå.
När sakta jag nalkades, tillgjordt hon skälfde
Och stammade: »Himmel! ni här? Låt mig gå!»
»Blif kvar, o förtjuserska!» satan förledde
Mig då till att hviska. Mer ville hon ej.
Hon sig som en ängel i godhet betedde,
Ty i hennes ordbok fanns aldrig ett nej.
Hon suckade svåra, och ögonens vatten
Begynte att spela i näsdukens hörn.
Då rördes jag djupt, jag var galen den natten,
Och jag gick i blinken att stänga till dörrn.
»Min fröken! Ni gråter?» jag läspade kärligt
Och föll, som en bräkande herde, på knät;
»Min Gud!» brast hon ut, »säg, ni menar väl ärligt?»
Och jag skrek tillbaka: »Visst fan gör jag det!»
Det var just ej artigt, men nog dock för henne ..
»Du älskar mig? Ack, men stig upp, för all del!»
Hon ropte och drog mig med armarna tvenne
I famnen. Nu frågar jag: var det mitt fel?
Ja, var det mitt fel, att vi började »snablas»,
Då munnen hon spetsade halfvägs mot mig?
Men bättre det varit ändå att nedsablas
Af turk och tartar under brinnande krig.
Och var det mitt fel, att hon lockade eden
Ur mig, som ej visste hvar hemma jag var?
Hon själf var ju den, som till elden bar veden
Och blåste därpå med all kraft, som var kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
