Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Guldklimpen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af månsken och kärlek ej dock man får hull;
En hustru, likt draken, bör bäddas på gull.
Och Kalle han såg på det blomstrande skinn
Och kvidde: »O, Gud, skall du aldrig bli min!»
Och Kalle han kysste det blomstrande skinn;
Men plötsligt en tanke då honom föll in:
»Jag far till Amerika, huldaste vän!
Där plockar jag guldkorn – och kommer igen.
Och säljer mitt guldkorn och köper mig hus
Och lefver med dig uti kärlekens rus.
Men kommer jag icke om vintrarna tri,
Så är jag re’n döder, och själf är du fri.»
Och sorgligt han kysste den rosende kind
Och seglade af med en gynnande vind.
Men Kalle ej skördar sitt guldkorn så lätt,
Fast han sig bemödar på tusende sätt.
Han nosar och gräfver, som jägarens tax,
Och tänker på Lotta och suckar då strax.
I aderton månar han letar, men, flat,
Han finner, att knappast det räcker till mat.
Då, ändtli’n, han hittar en klimp på ett pund
Och blir nu så gläder, att hjärnan går rund.
Han hämtar sig dock från den dånande dimp,
Och seglar så hem med sin gyllene klimp.
Tre vintrar ej voro förgångna ännu:
I drömmen han Lotta ser re’n som sin fru.
Ty herre han skulle naturligtvis bli,
När så mycket guld han fått fatt uti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
