Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Simson - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvilket majestät i gången!
Hvilken yppig växt därtill!
Utaf tjusning halft förgången,
Simson kurtisera vill.
Och han började att tala
Om sin kärlek, - ack! så varm,
Och om aftonen den svala,
Och han henne bjöd sin arm.
Men hon stöttes nu allt värre,
Och hon blef i hast så tvär:
»Kostar det väl på, min herre,
Att man något vacker är?»
Dock, det endast var att gjuta
Olja på hans ömma glöd.
»Grymma, kan du mig förskjuta?
Vet, det blefve Simsons död.»
Snart Delilas hjärta rördes,
Hon blef vänlig småningom,
Och af Simsons arm hon fördes
Till sitt hem, när mörkret kom.
Men det var från den minuten
Slut med Simson, stackars karl!
I demantekedjor sluten
Blef han nu, så stark han var.
Hon förstod att tämja busen
Med sitt hulda löjes makt.
Han, som kunde piska tusen,
Under toffeln nu blef bragt.
Ej han kunde mer sig skilja
Från de ljufva ögons glans.
Simsons lag var hennes vilja,
Liksom Israels var hans.
Men när bäst han henne skänkte
Allt hvad kärleken har skönt,
Hon på svek allenast tänkte,
Och han illa vardt belönt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
