Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Tora Borgarhjort. Fornsaga - I. Tora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
På tornet nu byggdes båd nätter och dar.
Af klippor och stenblock hopfogadt det var;
Men ^arbetet drefs så ihärdigt,
Att snart det blef färdigt.
Jarl Herröd vid handen skön jungfrun då tog,
Och in uti tornet med henne han drog;
Men tårarna tillra så stora
Från ögat på Tora.
»Sörj icke; mitt socker! jag menar dig väl;
Jag icke är grym; ty betänk mina skäl!
Om bort man min ögnasten toge,
Af smärta jag doge.
Se, här har du utsikt, romantisk och fri,
Och här har du guldduk att sömma uti!
Dig äfven Götilda, den väna;
Som sällskap skall tjäna.
Ja, här kan du svärma så mycket du vill;
Du är en förtrollad prinsessa därtill,
Som sitter i tornet och hälsar
Den tappre, som frälsar.»
Och Tora begynner att torka sin tår.
Hon ostördt får svärma, och hoppas hon får
På sällare dagar, som komma
Med frukter och blomma.
Götilda var hennes mest älskade vän,
Och denna stod henne ju äfven igen.
Ack! starkare vänskapen vaknar,
När kärlek man saknar.
Sitt öde de börja att finna sig vid.
Med spånad och söm de fördrifva sin tid,
Samt prata, som flickor blott töras,
När icke de höras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
