Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Kung Torborg. Fornsaga - X. Ulleråkers belägring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men skulle det falla dig in, liksom sist,
Min allerödtnjukaste bön till att vägra,
Så svär jag att med både mankraft och list
Jungfruliga borgen och hjärtat belägra.
Och skjuter jag bréche, som jag också vill tro,
Skall blod, o min jungfru! i ymnoghet flyta.
Allt mankön skall hackas som korfmat i ho,
För den skull dig skynda att klädedräkt byta1»
»Du djärfve, förhatlige, tala ej mer!»
Utropade Torborg med blickar, som glöda.
»Men skynda att göra ditt värsta, jag ber!
Dock skona ditt lif, tills jag själf får dig - döda!»
Därefter hon nedsteg; och, glad i sin håg,
Hon rosor ånyo på kinden ses bära.
»Min plåga blef mindre, när honom jag såg,
Ty målet för hela min längtan är nära.
Försvaren er tappert, I gubbar af stål!
Du Bjarke, som vanligt, var munter och rörlig!
Men ingen må skjuta på Rolf; ty det mål
Jag valt för mig ensam till - tvekamp och örlig.»
Kung Rolf stod ej heller för grafvarna still,
Han började murbräckor rikta och slunga,
Och stenarna flögo åt fästningen till,
Som älskarens suckar ofanteligt tunga.
Men murarnas stenhjärta rörs ej så lätt!
Det trotsade både maskiner och snille.
Fast Rolf sig bemödar på tusende sätt,
Så får han ej öppning, hur gärna han ville.
Af detta led hjälten, begriper man väl,
Och äfven hans kämpar begynte att lida;
Ty Bjarke med stenar slog lyjogtals ihjäl.
De öfriga tyckte det tråkigt att strida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
