Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Grim Lodinkins saga - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snart stördes de smäktande brinnande två;
Styfmodern kom in och hon hotade så:
»Lopthäna! förr’n dag gått till ända,
Sig lyckan kan vända.»
Så hemsk ljöd den olycksbådande röst,
Och jungfrun föll blek till den älskades bröst.
»Jag fasar för kommande öden,
Mig anar blott döden.»
Men Lodinkin hviskade: »Gråt ej, min mo!
En spådom vår sällhet ej mäktar förströ.
Vår kärlek kan ingen bortrycka,
Och den spår oss lycka.
O, lyfta ditt öga! Hvad ser jag väl där?
En framtid så ljuf som de saligas är.
Ur älskande hjärtan, de rika,
Ej hoppet kan vika!»
Nu hördes jarl Harald dem ropa igen:
»Grim Lodinkin, kom! I förälskade män,
Blott törstande efter er flicka,
Förgäten att dricka!»
Och nu blef det dryckjom i dagarna två,
Samt bröllopet utsatt till hösten därpå.
Men styfmoderns draköga lyste,
Och bruden hon ryste.
Grim Lodinkin kysste sin älskades kind:
»Nu måste jag segla, det blåser upp vind.
Din älskliga bild skall mig följa
På skummande bölja.»
Då suckade ungmön och brast ut i gråt:
»För evigt, det anar mig, skiljas vi åt.
Min moder har trollrunor skurit,
Och hat hon oss svurit.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
