Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Grim Lodinkins saga - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den starkaste trolldom, som finns, menar jag,
Den ligger, Lopthäna! i dina behag.
Farväl; när som lofven bortfalla,
Då träffas vi alla.»
II.
När vinden hördes tjuta i lundens nakna trän,
Och fåglarna med klagan från norden flögo hän
Till parkerna i söder; där sommarn ej kan dö,
Då spänner Grim sitt segel och lägger ut från ö.
Han står så hög vid styret och delar sina bud,
Han är så glad af hoppet att skåda älskad brud;
Och liksom draken kände den längtan älskarn tär,
Den gröna vågens kullar med dubbel fart han skär.
»Nu sitter hon och sömmar på svanhvitt brudelin*
Och suckar ömt, den sucken betyder: Lodinkin.
Nu blickar hon åt hafvet, om intet segel syns; -
Snart kommer jag med stormen, som lustigt nu be-
gynns.»
Och stormen kommer efter dem, vild liksom en
jakt
Då luden björn skall fällas i ödslig nordantrakt.
Den höga masten böjes som spö’t i piltens hand,
Och drakens förstäf dyker i hafvet som en and.
Men älskaren, den djärfve, han ler och ropar blott:
»Hvi bleknen I väl, männer, för det vi medvind fått?
Jag litar på mitt härskepp. Blås dubbelt stark, du
vind!
Dess förr får jag ju kyssa en fyllig rosenkind.»
Och lugn han står vid rodret med stång af
härdadt stål.
Han seglar ej, han slungas emot sitt längtans mål.
Och förr än sol gått neder vid västerns purpurrand,
Han skjuter omkring udden och lägger till vid land.
* Slöja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
