Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Grim Lodinkins saga - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
V.
Och morgonsolen kom och världen gladde,
Och trasten började sitt kärleksglam.
I gyllne krona klippans spets sig klädde,
Och uti guldfärg hvita svanen sam.
En vänlig stråle ock i hålan trädde
Och smög sig till vår hjältes läger fram;
Där på de slutna ögonlock de lekte
Och ömsom skalkades och ömsom smekte.
Strax flydde sömnen bort med valmokransen,
Och Grim det matta ögat lyfte då;
Han såg en mo i första ungdomsglansen,
Hvars hjärta mot hans eget kändes slå.
Han sina minnen reda vill, men sansen
Han, ljuft förtrollad, ej kan återfå.
Hans varma blick, af ros och lilja dragen,
Sig fäste på de strålande behagen.
Hon låg så skön. På fina ögonhåren
Satt drömmens ängel kvar och lekte matt,
Och barmen, hvit som sipporna om våren,
Sig höjde med sin rika ungdomsskatt.
Men suckar följde löjen tätt i spåren;
Dess sinne ömsom var beklämdt och gladt.
Det syntes som hon stred mot tvänne drömmar:
Den ena gläder och den andra ömmar.
Sin bländande och runda arm hon sträckte
I sömnen ut och ropte: »Lodinkin!
Hur länge också min förtrollning räckte,
Du löste den - och evigt jag är din.»
De sköna ljuden älskarns minnen väckte
Och trängde stormande i hjärtat in.
Det var Lopthänas ömma röst han hörde,
Det var Lopthänas varma mun han rörde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
