Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Skades val
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
>Kom in!» - så ljuder Frejas silfverröst,
Och bäfvande i salen Skade träder.
Hon blickar kring sig utan hopp och tröst,
Hon skådar blott en rad af barkadt läder.
Dock snart hon repar sig. Med kännarblick
Hon går omkring, som hon på mönstring vore,
Hon tager fötterna i hand med skick,
Betraktar än de små och än de store.
»j
»Fördömda täcken! Lätt jag kan april
Bli narrad här!» hörs för sig själf hon tala,
»En vacker piedestal - det råkar till -
Kan bära stöder, lumpna nog och skrala.
Hvad båtar dock att längre gå omkring!
Att spå af fötter är jag oförmögen,
I hufvudsaken ser jag ingenting,
Och bäst det blifver, att jag tar i högen.»
Men plötsligt träffar ögat på en fot,
En fot så himmelskt liten och välskapad.
Ej maken blifvit sedd på jordens klot
Och knappt af grekens mejsel efterapad.
»Den tar jag! Balder utan lyte är,
Och faderlösas sorg den milde sofver,
Stig upp, o helige! jag dig besvär,
Och trösta Skade, ty hon tröst behöfver!»
Och upp sprang guden, - men det var en ann’,
Var gamle Njord, som råder öfver vinden.
En fet och pösande och rödlett man,
Så tjock som en trumpetare om kinden.
De andra gudar sprungo upp också,
Och bleknad Skade står bland deras skara.
»Jag drog en nit», hon suckar, »men må gå!
Det är dock något att gudinna vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
