Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Rebecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Nahors tjänstepigor hon hälsar nu,
Hör deras klagomål öfver herr och fru.
Och när hon så fått tassla med hela raden,
Hon skickar sig att trippa igen till staden.
Men just som vattenhoen förbi hon vek,
Kom Eleasar skumpande, och han skrek:
»Ack, stanna! stanna, svartögda Nahorsflicka!
Håll hit din lilla kruka och låt mig dricka!»
Den söta ungen rodnade först och teg,
Snöt stilla sig i förklädet se’n och neg,
Och sade sakta: »Gärna, min herre lilla,
Men Nahorsvattnet smakar förbaskadt illa.»
Men icke desto mindre han krukan tog
Och drack så att för tvänne det varit nog.
Då sade pigan: »Herre! om jag kan tjäna,
Så vill jag falle vattna de andra fäna.»
Och innan drängen visste det minsta af,
Hon äfven åt hans kreatur vatten gaf.
Att sådant var en himmelens vink, var gifvet,
Och drängens hjärta klappade högt i lifvet.
Hon, eller ingen annan! - han tänkte nu.
Därefter sad’ han: »Ängel! hvad heter du?»
»Kors, hur han pratar!» svarade nu den täcka
Med nedsänkt blick, »man skäller mig för Rebecka.»
Strax ur sin kappsäck framtog han nu, för sann,
Två ringar och ett gyllene ännespann
Och räckte det åt pigan, som genast trodde,
Att satans arga list under detta bodde.
»Nej, tack! jag är ej den, som han tar mig för,
Fast stundom jag åt resande tjänster gör.
Fy skäms! jag trodde säkert han var beskedlig!»
Och tungt från gåfvan vände hon sig, så sedlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
