Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Sara - Ruth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Hon riktigt yfdes, fast hon var »dålig»,
Och glädjen gjorde; att hon blef tålig.
Med skrynklig, darrande, vissnad hand
Sin planta vaggade hon ibland,
Och Abraham, som en segerhjälte,
Såg stolt därpå, tills hans hjärta smälte
Och i förtjusning han ropte ut:
»Så blef jag lycklig ändå till slut!»
»Förhäf dig icke!» genmälte Sara,
»Ty äran ängelen tillhör bara.» -
När gumman kryat sig, Ismael,
Som var på vippen att blifva säll,
Ur huset kördes med mamma Hagar,
Emedan oldmor det så behagar.
Ruth.
Tru Ruth, en änka så skön och ung,
Fann lifvet tråkigt och världen tung.
Stor synd om henne, ack, stackars liten!
Ty död var mannen och skral krediten.
Hon främling var uti Betlehem,
Ty hon var född i ett fjärran henr,
Och vill man stället nödvändigt veta,
I moabiternas land, det feta.
Där var hon lycklig, ty hon var gift,
Men Mahlon sänktes i svartan grift,
Och bittert grät hon det slitna bandet,
Samt fick stor leda för fosterlandet.
Hon därför fattade det beslut,
Att, liksom dalkullan, vandra ut;
Och däri styrktes hon af sin svära,
Som gruflig hemsjuka börjat tära;
Ty fru Naemi till extraktion
Var en judinna af bästa ton.
Hon talte jämt om de »schene dager»,
Då än hon var hos sin »gute Schwager»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
