Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. III. Dramatiserade - Hustaflor - Första taflan. Kärlekens beständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
HON.
Hvad nu? Du skrattar!
HAN.
Ja, det blir så löjligt,
När blott man jämför förr, min vän! och nu.
Jag minnes just en kväll, precis lik denna,
För tvänne år se’n, då vi sutto där
I fönstret. Ack! jag nästan än kan känna
Hvar kyss du gaf mig, ty du var så kär.
HON.
Nå, gunstig herrn, vid Gud! var det ej minder!
Jag minns det ganska väl ännu, - hå, hå!
HAN.
Nå, lika godt! med lingonröda kinder
Uti mitt knä du hördes suckar dra.
Du såg på solen, började att gråta
Och genast tala lutter poesi,
Om »hur naturen andas kärlek». Våta
Jag kände äfven mina ögon bli.
Förtjust i dina »tårars diamanter»,
Jag tyckte att du »ofver j or disk» var.
Jag efter fraser högg åt alla kanter
Och talte äfven, tror jag, som en karl.
Du lutade din kind mot min och hörde,
I spänd förtjusning, på de ömma ljud,
Och när du stundom dina läppar rörde,
Så var det bara till ett: »Ack, min Gud!»
Men när du sade se’n, att »lifvets gåta»
Du vid min första åsyn skåda fick, -
Då tyckte jag - du värdes det förlåta -,
Att redan i bombast nog långt du gick.
HON (skrattande).
Nå, illa var det, men ej dock så tokigt,
Som du beskrifver i din parodi!
Braun, Saml. dikter. III. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
