Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. III. Dramatiserade - Hustaflor - Första taflan. Kärlekens beständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Men minns du själf, hur fosforistiskt brokigt
Du målade ditt sköna frieri:
Hur som mitt »ja-ord kvarlåg än på munnen
Som en nyskapad värld», - en djärf idé!
Men nu är all din poesi försvunnen
Och äfven min har bortrymt ett, tu, tre.
Du tappat din bland hararna i skogen,
Där hundarna traktera med musik,
Och min förflög - jag menar katten tog’en -
Vid mortlars skrammel och vid pigors skrik.
Vår kärlek skulle äfven trotsa tiden, _
Det minns jag att vi ofta talte om.
Jo pytt! när första vintern var förliden,
Så svalnade den af så småningom. -
Dock hafva vi ju allt hvad vi behöfva,
Och tiden går, - om icke just så fort,
Nå! föga är då vardt att sig bedröfva,
Fast vi en - äktenskaplig upptäckt gjort.
HAN.
Ja, utan kärlek kan sin värld man vandra! -
(Lifligare.}
Men ... om på nytt vi kunde kära bli ?
HON (flyttar sig närmare och
hviskar honom i örat)
Det kan nog ske, - dock! en sak är förbi :
Vi bli det aldrig mera i hvarandra.
HAN (spritter till och lägger handen
pä pannan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
