Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Då Hilma dog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För hårdt var detta slag. Att dö är lätt,
Men lefva utan kärlek är förskräckligt.
Att längta hädan äger jag väl rätt, –
Jag tycker, att jag lidit har tillräckligt.
Jag har ju intet, intet mer igen,
Fröjd; hälsa, ungdomskärlek, ungdomsvän,
Allt, allt är graflagdt nu, och själfva tåren
I ögat torkat. Aldrig läkas såren.
Ack! stundom tror jag, att det är en dröm,
En ryslig dröm, som gäckar mina sinnen,
Och kvalfullt ropar jag: i glömskans ström,
I fasans svarta bilder, strax försvinnen!
O, ja! det är en dröm. Jag nog det vet,
Men ack! den drömmen heter verklighet.
Den plågar länge, under sorgsna skiften,
Och först man vaknar upp ur den i griften.
O, himmel! om den drömmen vore slut
Och under torfvans tak jag vore vaknad!
Mitt skönsta hopp är nu min dödsminut,
Ty hvad har lifvet annat väl än saknad?
Ack, troget här på jorden, hvart hon gick,
Hon följdes af min tanke, af min blick, –
Ej under, att jag äfven nu vill följa
Den väg, hon tagit öfver tidens bölja!
Jag sade, att jag intet ägde kvar;
Jo, Gud ske pris! Jag äger mina minnen,
Och Hilmas bild, liksom i forna dar,
Ler än mot mig och höjer mina sinnen
Emot den saliga och helga ort;
Från himmeln hon en liten utflykt gjort,
Att gläda oss, att trösta och försona,
Samt sedan återtaga lifvets krona.
Än ser jag hennes blick, så ren och klar,
Med outsäglig ömhet på mig fästad.
En ängel log ur detta ögonpar,
En fridens ängel i två solar gästad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
