Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mitt konterfej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De kunna anstå en leopard,
Men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
En hygglig, sjelfsvåldig, glad garçon,
Med magra kinder och näsa lång
Och vackert hår och mustascher nätta;
Men intet funno vi af allt detta.
När glada rimmare grina så,
O, gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas.»
Hör du, mitt käraste konterfej!
Det där var säkert en pik åt dej.
Håll du till godo, min vän! Förlåt mig!
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl jag, men jag är ej du,
Där ligger skillnadan, ser du ju.
Och än hvar flicka i döden ginge,
Om blott mig själf hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
Jag ändå äger en tröst, så rik,
Ty hvar jag friar, jag undfår korgen,
Och med det samma jag undgår sorgen.
Men, allvarsamt, du min stackars bild,
Så långt från mig och – det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
Ty jag förskönande speglar hade;
Det var ett strålande ögonpar,
Och, däri sedd, du så grym ej var,
Ty kärlek lifvade sträfva dragen,
Som öknen lifvas af solskensdagen.
När mig den älskade gaf en blick,
Ett annat uttryck mitt öga fick.
Och drog till löjen hon rosenmunnen,
Från mig all dysterhet var försvunnen;
Och med dess vänsälla hand i min,
I mina speglar jag djupt såg in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
