Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röster från ruinen. - Belåtenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hvad hör jag från ruinen klinga?
Hvilka serafstoner, som sig svinga,
Silfvervingade, mot etern opp!
Ömsom jubla de om ömsom klaga,
Och de i hjärtat i en hvirfvel draga
Utaf ljufva minnen, svikna hopp.
Strömmen, toner! Ljuft sig sammanbiande
Jordisk sorg och öfverjordisk frid!
Säkert är det templets goda ande,
Som nu sjunger här i midnattstid.
Nu det tystnar! Hvadan kom den sången?
Hå! hvem sväfvar där i pelargången,
Som en vårvind lätt bland grafvars grus?
Ser jag rätt? Jag känner anietsdragen,
Detta leende, så skönt som dagen,
Detta öga, mildt som stjärnans ljus.
Andetonerna jag glömmer gärna
För den sång, som kom ur mänskobröst!
Men fast Lina är en jordisk tärna,
Äger hon likväl en himmelsk röst.
-
Belåtenhet.
»O, hvi föddes jag med varma känslor,
När de blott mitt hjärtas lugn förtaga?
Hvarför skall jag brinna för det sköna
När de kalla mänskor det ej fatta?
Och hvi fick jag sångens höga gåfva
I en värld, där sångarn nämns en dåre?»
Så jag klagade, men i detsamma
Kom, sylfidiskt, Laura in i salen.
Varma känslor» lyste i dess öga,
»Skönhet» tronade på purpurkinden,
Och på friska läppar myste »sången».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
