Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belåtenhet. - Snögrottan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och jag tackade den gode Guden,
För att jag mitt hjärtas lugn förlorat,
För att andra ej den skönhet fatta,
Som gör himmelskt säll den värme sångarn,
Hvilken gärna dåre vill benämnas,
Om det är en dårskap till att älska.
-
Snögrottan.
I den höga drifvan invid berget
Gräfde jag en ljus och rymlig grotta,
Prydde väggarna med buxbomskransar,
Och till ett besök jag Emma inbjöd;
Flickan nekade, men likväl kom hon,
Kom, – och fram ur lilla vinterhufvan
Myste som två stjärnor hennes ögon,
Och som tvenne körsbär hennes läppar.
Och hon stod i vinterns kalla boning
Som en leende och vänlig sommar,
Rosbeprydd på kinden och i hjärtat. –
När som nu hon framgick uti grottan,
Slog hon samman de små hvita händer,
Och hon ropte: »Denna svala kammar,
Huru liknar den ej mannens hjärta,
Om jag undantager... oskuldsfärgen!»
Men nu såg jag henne ömt i ögat,
Och jag sade: »Flicka; skälmska flicka!
Tycker du, att liknelsen är riktig?»
Flickan rodnade, men svarte intet.
Och jag tryckte hennes hand och sade:
»Tycker du, att liknelsen är riktig?»
Flickan sänkte hufvudet och smålog.
Men jag slog min arm kring hennes midja,
Och jag gjorde åter samma fråga.
Flickan suckade och log och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
