Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snögrottan. - Afskedet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, ack nej! men låt mig gå, jag märker,
Att du blir för frågvis här i kölden.»
»Säg, hvad tycker du att grottan liknar?»
Fortfor jag, och nu för första gången
Trycktes mina läppar varmt mot hennes.
»Hvad den liknar?» svarte lilla skalken
Och försökte svagt att lös sig göra,
»Jo, den liknar hvad den är, – ett drifhus.
Du må tyda det hur du behagar.»
Ja, hon hade rätt: vår blyga kärlek,
Som vi länge burit uti hjärtat,
Som vi läst uti hvarandras ögon
Men som icke tungan ännu yppat,
Växte här på några få minuter,
Och den späda plantan gick i blomma,
Glödande bland vinterns kalla drifvor,
Och när åter vi i dagen kommo,
Var för evigt vårt förbund besegladt.
-
Afskedet.
Kom, Maria! Kvällen nalkas sakta,
Solen kläder sig i purpur re’n.
Jag för sista gången vill betrakta
Hemmets dal vid sista strålens sken.
Älskade! det blir för kvaft här inne,
Följ mig till vår barndoms lekplats nu!
Hvarje steg där manar fram ett minne,
Ty min följeslagerska var du.
Gråt ej! Låtom för en stund oss glömma,
Att oss ödet har behandlat hårdt!
Ungdomsdrömmen låtom än oss drömma!
Gråt ej! Detta ögonblick är vårt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
