Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och aldrig blef det slitet, detta bandet,
Ej ens då tadlet hviskade som bäst.
Han måste dela stora männers öde
Och lida smälek för sin storhets skull.
Nu har han hunnit frid ibland de döde,
Och lagern okränkt växer på hans mull.
Men om han gått, hans sånger hafva blifvit
Och skola bo på folkets läppar kvar,
Så länge för det ädla här i lifvet
Ett Nordens barn ännu en känsla har.
Som blixtar dessa höga sånger smögo
Och tände hjärtan öfverallt i brand,
Och för vårt öga skära bilder flögo,
Som tycktes skapta af en gudahand.
Med Karl den Tolfte lågo vi i Bender
Och med ung Axel gräto vi en tår,
Vi med guldkungen vunno fjärran länder;
På Lützens slätt vi blödde af hans sår,
Vid tredje Gustafs taffelrund vi logo,
Där snillen samlades förutan sorg;
På biltogmannastråt med Frithiof drogo
Och älskade, som han, skön Ingeborg.
Och när han skämtade, den gudasände,
Hur glättades hvar skrynklig panna då!
Väl hade pilen udd, men ingen kände
De sår han gaf; man, träffad, log ändå.
När yra ord hans läppar kring sig strödde,
Ej blygsamheten till att rodna hann.
För honom blott de ny beundran födde,
Och mera älskvärd aldrig fanns en man.
Men sorgen svor att på det snille hämnas,
För hvilket hon så ofta vika fått;
Åt ljusets skald af mörka makter ämnas
Den ömt besjungne Axels olycks-lott;
Men denna själ var dem för stark att kufva
För alltid dock. Som Herkules han stred,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
