Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röfvarhöfdingarna. - Olof Silfverlod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ert förtroende, o herre!
Ej skall svikas», talte Hierros,
»Fastän röfvare, vi veta
Att det sanna modet skatta.
Drottningen vi lydnad svärja,
Och som fångar vi er följa;
Eder lit till röfvarns heder
Gjort hvad våldet aldrig mäktat.»
»Rätt!» sad’ generalkaptenen,
»Nåd jag vågar att er lofva,
Och till dess I ären fria,
På ert hedersord allenast.»
Stor blef glädjen nu i Burgos,
Generalkaptenen ärad
Som han det förtjänt; och aldrig
Hördes mer af röfvarbanden [1].
-
Olof Silfverlod [2].
I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg
Där satt en ensam kvinna. Som snö var kindens färg,
Och tåren föll på linet, på hvilket tungt hon spann,
När sorgligt uti Spiseln den råa veden brann.
Med förklädssnibben hastigt hon nu åt ögat tog:
»Snart är det tio år se’n min Olle från mig drog
Ut till den polska fejden, och ej ett enda ord
Jag hört från honom sedan. – Visst ligger han i jord!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
