Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Silfverlod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visst är han från mig tagen, af kula eller järn,
Och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn;
Och gossen, som vi hade, när han red hemifrå’,
Har Herran äfven tagit. Ack, jag väl gråta må!
Att sitta öfvergifven, år ut, år in, som jag,
Det är att långsamt dödas af ödets hårda slag;
Jag redan är förgråten, och bruten är min kraft, –
Hur liten är den glädje, som jag af lifvet haft!
Ett år vi lefvat samman, blott ett, när kriget kom,
Och sig i evig ängslan min lycka bytte om;
Hvar natt i mina drömmar han blodig för mig stod,
Och sedan dog den lille, då sviktade mitt mod.
Dock höll mig hoppet uppe i flera vintrar än;
Jag trodde, att jag skulle få återse min vän.
Det talades om segrar, som unge kungen vann;
Snart skall väl freden komma – jag tänkte då – och han!
Men freden kom dock aldrig, - ej hälsning eller bud...
Kanhända att han lefver, men har mig glömt, – o, Gud!
Den tanken är mig bittrast, är outhärdelig!
Om berget ville rasa och falla öfver mig!»
Så kvad den arma Elin i bister vinterkväll
Och såg bedröfvad kring sig, allt i det tysta tjäll.
Då hördes steg där ute. Hon knappt sig resa hann,
Förrän i stugan trädde en ståtlig riddersman.
»God afton!» så han talte, »god afton och Guds fred!
Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led,
Och tröttnat har min »blodsven». I lånen mig väl hus
Och låten mig få dröja hos er till dager ljus?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
