Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -
2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)APOR.
varit milda, kloka och älskvärda. Grandpret berättar beundransvärda bevis på
klokhet hos en schimpanshona, som han såg på ett fartyg, med hvilket hon skulle
öfverföras till Amerika. Man hade lärt henne att elda bakugnen, och hon uppfylde sitt
åliggande till allmän belåtenhet, eftersåg noga, att inga kol föllo ut, och visste äfven,
när ugnen ernått den nödiga graden af upphettning. Då gick hon bort och
underrättade kocken derom genom uttrycksfulla åtbörder, och denne kunde så säkert lita
på sin medhjelpare, att han aldrig sjelf behöfde se efter. Samma apa förrättade
äfven matrosarbete med lika mycken skicklighet som förstånd. Brosse förde två
schimpanser med sig till Europa, en ung hanne och en hona. Hannen blef sjuk och
åderläts af skeppsläkaren. Så ofta han sedermera kände sig illamående, räckte han
alltid sjelfmant fram armen till läkaren. Buffon’s schimpans gick nästan alltid
upprätt, till och med om han bar tunga saker; han såg sorgsen och allvarsam ut
samt rörde sig afmätt och förståndigt. Han visade ingen af babianernas dåliga
egenskaper och var ej heller egensinnig som markattorna. Sin herre lydde han på ett
ord eller ett tecken. Han bjöd personer armen och spatserade ordentligt omkring
med dem, satte sig till bords, använde servet och torkade sig dermed om läpparne,
när han druckit; slog sjelf i vin åt sig och klingade med de andra; tog sjelf kopp
och téfat, lade socker i, slog i té och lät det kallna, innan han drack det. Han
gjorde ingen något ondt och var mycket känslig för ett vänligt bemötande.
Dessa iakttagelser kan jag af egen erfarenhet bekräfta. I hela schimpansens
uppförande ligger något så menskligt, att man nästan glömmer, det man har ett
djur framför sig. Han drager slutsatser och grundar på dem sina handlingar. Han
förstår hvad som säges till honom och kan i sin tur rätt väl göra sig förstådd,
visserligen icke med ord, men med så olikartade och uttrycksfulla läten, att man icke
kan misstaga sig om hans mening. Menniskans öfverlägsenhet söker han aldrig
bestrida, men tyckes å andra sidan fullt medveten om att han står högre än alla
andra djur. För sin vårdare fattar schimpansen stor tillgifvenhet, sörjer och skriker,
om denne aflägsnar sig, omfamnar och till och med kysser honom, då han återvänder. En schimpans, som jag längre tid egde, var från tidigt om morgonen till sent
på aftonen oafbrutet i rörelse, om han också ej hade annan sysselsättning än att
klappa sig under bakhänderna eller slå till samman framhänderna; han klättrade
som en menniska, och bakhänderna spelade dervid en underordnad roll. För alla
slags kräldjur hade han en oöfvervinnelig fruktan. En lunginflammation, åtföljd af
stark svullnad i halskörtlarne, ändade hans lif. D:r Martini, en af de läkare, som
vårdade honom, lemnar om förloppet följande skildring. »I slutet af december gjorde
jag i egenskap af läkare bekantskap med schimpansen. Jag hade ofta förut med
nöje iakttagit hans munterhet och rastlösa rörlighet; så mycket större intryck gjorde
derför den förändring, som försiggått med honom. Plågad af en svår hosta, och
med ett uttryck af lidande på sitt ansigte låg han på bädden, ända till hakan
insvept i sitt täcke. Först efter några dagar lyckades jag vinna hans förtroende, så
att han tillät mig göra en undersökning och till och med förde min hand till den
sjuka delen af halsen. Utom en betydande ansvällning i halsens lymfkörtlar
voro äfven båda lungspetsarne angripna. En stark svullnad under struphufvudet
sammanpressade detta och hotade med qväfning. En operation var här det enda
räddningsmedlet, men huru verkställa den? Den minsta rörelse af djuret kunde gifva knifven
en sådan rigtning, att ingen räddning mer vore möjlig. Bedöfvande medel kunde
till följd af lungsjukdomen icke användas. Fyra karlar skulle derför hålla
schimpansen. Förgäfves; uppbjudande alla sina krafter, slungade han dem ifrån sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0034.html
