Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅKDAJl. 207
sent omsider öfvertygat sig om, att hon icke Tar farlig, högg han till, stjerten sprang
af, han åt upp biten och bar derefter ormslån in i buren, men här slingrade hon sig
undan och kröp ned i höet. Strax drog han fram henne igen och bet ännu ett stycke
af stjerten; först efter två timmar vågade han gripa henne om nacken och
sönderslita henne. Nu åt han småningom upp sitt offer med god smak, dock utan
synnerlig glupskhet. Ännu var han ej färdig med ormslån, då jag kastade in i buren till
lionom en omkring 60 cm. lång snok. Då denne låg stilla, nalkades han varsamt,
men drog sig förskräckt till baka, då snoken hväste eller rörde sig; först på tredje
dagen hade han tagit nog mod till sig att döda ormen, dock smakade han honom
icke. Medan han ännu hade att göra med snoken, gaf jag honom en nyss dödad
huggorm. Försigtigt gick ban fram till honom; då han emellertid snart märkte att
ormen var död, släpade han honom fram och till baka, och efter en timmes tid åt
han upp honom hel och hållen, hufvud och gifttänder icke ens undantagna. Sedan
gaf jag honom en ödla, som han likaledes misstänksamt tog i skärskådande. Hon
framstötte ett hest hväsande, nästan som en orm, spärrade upp gapet och sprang
minst tio gånger fram mot honom. Han vågade sig ej på henne och vek undan för
hennes bett, men då han ändtligen såg att hon ej var farlig, rusade han efter en
timmes förlopp fram, bet i hjel och åt upp henne. Vi se häraf, att mården af
naturen icke har något begär efter ormar och andra kräldjur, men ofvan nämnda
iakttagelser göra det ingalunda osannolikt, att han vintertiden, då ett så glupskt
rofdjur ofta nog torde känna hungerns bittra qval, dödar och äter upp dem, i fall
han händelsevis anträffar dem i deras då redlösa belägenhet. - Så länge min mård
var ung, lekte han gerna med menniskor, så vida de nemligen sjelfva började; men
då mården blir fullväxt, bor man ej fortsätta med leken, ty då har han för vana att,
till och med då han icke menar något ondt, bita sig fast i hvad man sticker fram
till honom; så t. ex. högg min mård i all vänskap sina hörntänder genom en tjock
handske djupt in i köttet på mig. Någon egentlig tillgifvenhet för sin uppfostrare
lägger han ej i dagen, vare sig genom miner eller åtbörder; dock gör han aldrig med
afsigt någon skada mot bekanta, om de behandla honom väl. Ur hans mörka ögon
framlysa blott vilda begär och blodtörst. Då han rigtigt nöjd och belåten ligger i
sitt bo, låter han ofta höra ett uthållande, surrande läte. Om han är ond, morrar
han häftigt. - Jag vill här fästa uppmärksamheten på en allmänt gängse
villomening. Man tror nemligen, att veslearterna alltid, då de döda ett djur, ined sina
hörntänder träffa och afskära de starka pulsådrorna på halsen. Detta ar emellertid
ej öfverensstämmande med sanna förhållandet. Visserligen måtta de sina bett mot
halsen på större djur och bringa dem härigenom om lifvet, dock utan att just träffa
pulsådrorna; således kunna de ej heller utsuga deras blod, utan få nöja sig med att
afslicka det som händelsevis utflyter. Derefter uppäta de sitt offer och börja
vanligtvis med halsen. Då de döda något så när stora djur, t. ex. höns, större råttor
o. d., bita de icke ens igenom den sega och elastiska huden på halsen, hvilket först
senare sker.»
l zoologiska trädgårdar fortplanta sig mårdarne icke sällan, men uppäta
vanligen de nyfödda ungarne.
Öfver allt förföljer man skogsmården med största ifver, mindre för att straffa
hans mordgerningar än för att komma i besittning af hans värderika pels. På
spårsnö låter sig detta lättast göra, då man kan följa hans väg så väl på marken som
på trädens grenar. Tillfälligtvis får man äfven eljest en och annan gång syn på
honom i skogen, der han ofta ses ligga utsträckt på en gren. Man kan då lätt<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0227.html
