Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)I Skandinavien synes jerfven föredraga de kalla högfjellen framför låglandets
vidsträckta skogar, i hvilka han dock äfven förekommer. Endast i de vildaste
ödemarker finner han någon trefnad, utan varaktig stad ströfvar han här omkring efter
rof, går vid nattens inbrott till hvila hvar helst det faller sig lägligt: i den täta
skogen, i en bergskrefva, ett öfvergifvet räfbo eller i någon annan af natur eller konst
danad håla. Visserligen är han företrädesvis ett nattligt djur, men emedan han
uppehåller sig i folktomma trakter, kan han ostörd göra sina plundringståg när helst han
finner för godt; också har man till och med midt på dagen träffat honom ute. I det
östra Sibiriens södra gränsområde är, enligt Radde, jerfvens förekomst mera
beroende af myskdjuret än af renen. I enlighet härmed är jerfven också i östra Sajan
afgjordt bergsbo, som kringströfvar öfver allt bland bergen, der snaror utläggas för
myskdjuret.
Jerfven är ingalunda snabbfotad, men hans ovanliga uthållighet gör, att han
sällan går miste om det utsedda bytet, äfven om han måste förfölja det 6 till 7
dagar, och då han dessutom icke är någon kostföraktare, för han ett muntert och
behagligt lif, utan att någonsin lida egentlig nöd. Hans rörelser äro ganska
märkvärdiga, i synnerhet är gången olik alla andra djurs. Egendomligt raglande och
kulbuterande störtar han nemligen framåt med väldiga, bågformiga skutt. Oaktadt
sin otymplighet klättrar han upp i lägre träd och lägger sig på lur, i afvaktan på
att ett villebråd skall gå fram härunder; då hoppar han med väldig fart ned på
dettas rygg, hänger sig fast vid dess hals och afbiter halspulsådrorna, så att det inom
kort af blodförlust dignar till jorden. Bland hans sinnen är lukten mest utvecklad,
men äfven syn och hörsel äro ganska skarpa.
Om jerfvens lefnadssätt har man åtskilliga delvis hvar andra motsägande
uppgifter. Några författare påstå, att han endast bryr sig om förut dödade djur och
föredrager as framför all annan föda. Blott under sommaren skulle han framgräfva
mullvadar och möss samt plundra fångstredskap, som jägare utstält, ja, till och med
lapparnes visthus. Så är emellertid icke fallet, utan Pallas’ skildring af hans
lefnadssätt är fullkomligt rigtig. Oaktadt sitt oviga och sömnaktiga utseende gör han
oftast rätt inbringande ströftåg. Hans vigtigaste föda utgöres af nordiska gnagare,
mest lemlar, som han dödar i häpnadsväckande mängd. Vissa år förekomma dessa
ofantligt ymnigt, och då behöfver han ej bry sig om något annat vildt. Sant är
emellertid, att han angriper och nedgör äfven renar, ja, till och med elgar och
andra större djur. Thunberg berättar, att han dödar kor genom att bita strupen af
dem, Löwenhjelm, att han stundom anställer förödelse i fårhjordarne; af ostjakerne
hörde Erman, att han hänger sig fast vid elgens hals och genom sitt bett bringar
denne om lifvet. Härmed öfverensstämma Raddes berättelser om de härjningar
han anställer bland renar och myskdjur. Af en jägare har jag försport, att jerfven
gräfver sig ned till de hålor, som ripan under vintern gör sig i snön, äfven då dessa
ligga särdeles djupt, och bemägtigar sig fogeln; samme man försäkrade mig, att hvar
enda fäld ren, som han ej sorgfälligt täckte med stenar, under hans frånvaro
ofredades af filfrasen. Mycket ofta släpar han bort betet från fångstredskapen eller
uppäter på stället det villebråd, som till äfventyrs fastnat deri. Att han äfven i de
skoglösa trakterna, vildrenens uteslutande tillhåll, gör stor skada, har jag icke blott hört
jägare uppgifva, utan äfven sjelf kunnat förstå af den hållning en af dessa rofdjur
hotad hjord iakttog. Man bör således icke förundra sig öfver, att jägaren hyser ett
outsläckligt hat till jerfven.
Då jerfven fångat ett litet djur, äter han strax upp det med hull och hår; är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0245.html
