Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
FÖRSTA ORDNINGEN: Sångfoglar eller Tättingar (Oscines)
- Första flocken: Trast-tättingar (Cichlomorphæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Största delen af tättingarne, de s. k. Laminiplantares, Skifsulade, hafva
mellanfoten baksida (sulan) åtminstone på de öfre två tredjedelarne af sin längd
täckt af två hornartade, tunna plåtar, hvilka långs dess bakre kant förenas med hvar
andra i en söm. I de allra flesta fall äro dessa plåtar hela, men stundom finner man
den ena, vanligast då den inre, genom tvärsömmar afdelad. Alla dessa tättingar hafva
nedra struphufvudet inrättadt till sångapparat.
Första flocken: Trast-tättingar (Cichlomorphæ).
Dessa tättingar äro företrädesvis insektätare, ehuru många af dem dessutom
förtära bär, och deras näbb är bildad derefter, spetsigt kägelformig eller syl-lik, i
öfverkanten rak, men med öfverkäken i spetsen nedböjd och vanligen i sina ränder
strax bakom nedböjningen inskuren. Näsborrarne sitta lågt, d. v. s. närmare intill
öfverkäkens sidoränder än till dess öfverkant.
Då flocken innehåller ej mindre än 52 familjer, har Sund e v al l för att
underlätta öfversigten ordnat dessa i 8 falanger, af hvilka den första, de s. k. Ocreatce,
d. ä. med benharnesk försedda, utmärker sig derigenom att mellanfÖtternas främre
sköldar äro hopväxta till en enda hel och slät betäckning. Deras näbb är från
sidorna sammantryckt.
Familjen Näktergalslika (Lusciniidae). Hithörande foglar äro af
medelstorlek såsom småfoglar, och de allra flesta utmärka sig genom långa mellanfÖtter.
Stjerten är i bakranden rundad, medellång, ungefär af armpennornas längd och hos
de flesta åtminstone delvis af rödaktig färg. Näbben är smal, blott föga nedböjd i
spetsen.
Näktergalar. Den sedan urminnes tid högt berömda Sydliga näktergalen
(Luscinia ver a, fig. l, a) är ofvan rostfärgadt rödgrå, mörkast på hjessa och rygg,
inunder ljust gulgråaktig med strupen och bröstets midt ljusast. Stjertpennorna äro
rostbrunröda; ögat rödbrunt, näbb och fötter rödaktigt gråbruna. Ungdomsdrägteii
är fläckig på rödaktigt gulgrå botten. Längden utgör 17 cm., deraf stjertens längd
7 cm. Honan är något mindre än hannen. Nordiska näktergalen (Luscinia
philomela, fig. l, b) är större, i synnerhet starkare än föregående, som han mycket
liknar. Första vingpennan är emellertid betydligt kortare än hos denne och öfre
delen af bröstet är oredigt fläckig eller, såsom man säger, »töcknig». Längden är
19 cm., hvaraf stjerten upptager 8 cm.
Den sydliga näktergalen häckar och kläcker i vestra, mellersta och södra
Europa. På de britiska Öarna finnes han endast i England, på passande orter är han
ingalunda sällsynt i norra, mellersta och södra Tyskland vester om Peene; äfven i
Ungern, Slavonien, Kroatien, öfra och nedra Österrike, Mähren, Böhmen och på de
tre sydeuropeiska halföarna är han vanlig. Ät öster anträffas han ofta i södra
Ryssland och på Krim äfvensom i Kaukasien, Mindre Asien och Palestina, åt söder går
han icke utöfver Atlasländerna. Han föredrager slättbygden utan att derför helt och
hållet undvika bergstrakten, blott den icke saknar löfträd och buskar. Så uppstiger
han enligt Tschudi »icke så sällan» i Schweiz till en höjd af 1000 meter, och i
Spanien har jag sjelf iakttagit honom ej blott på denna höjd utan äfven ytterligare
600 meter högre. På buskar rik löfskog, ännu hellre buskbeväxta trakter, som
genomskäras af bäckar och åar, äfvensom stränderna af större vattendrag samt trädgårdar
äro hans älsklingstillhlll. Här bor ban parvis, hvarje par på sitt eget, bestämdt af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>