Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första flocken: Trast-tättingar (Cichlomorphæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 TRAST-TÄTTINGAR.
nian öfver allt om vintern möter dem; men redan i mars återvända de till nordliga
trakter. - Boet anlägges regelbundet i en trädhålighet, sällan i ett hål i en mur
eller i ett gammalt skat- eller ekorrbo, alltid temligen högt öfver marken. För att
erhålla ett passande hål, som redan af andra foglar befunnits förträffligt, kämpar
blåmesen med uthållighet och mod. Det egentliga boet rättar sig efter hålighetens
vidd, men består merendels blott af några få fjädrar och hår samt innehåller 8 till
10 ägg. Hanne och hona rufva omvexlande och uppföda äfven gemensamt ungarne.
Svartmeseii (Pants äter, fig. 15, e) har hufvud och hals svarta med kinder
och ett bredt band bak i nacken hvita, är ofvan mörkgrå, under smutsigt gråhvit,
på sidorna brunaktig. - Från 64° iiordl. br. saknas svartmesen uti intet af Europas
länder och förekommer i Asien från Libanon till Amur äfvensom i Japan. Han
uppehåller sig i barrskog och bygger alltid i någon hålighet, mycket ofta i något
råtthål. Boets yttre bildas af grön jordmossa och fodras med hår, mera sällan med
fjädrar. Här läggas 6 till S ägg. I slutet af juni börjar svartinesen rufva för andra
gången.
Närmast intill svartmesen ställa vi den längst upp i norden förekommande
Lapp mes e n (Pants cinctus), hvars kalott är mörkbrun (icke svart) och hvars
rostbruna slaksidor för öfrigt göra honom lätt igenkäimelig. Han tillhör egentligen det
nordligaste Skandinavien ned till Dovre i Norge och Lycksele i Sverige, men ströfvar
någon vinter ända ned till Stockholm eller till och med till Bohuslän.
Till Skandinaviens allmännaste mesar hafva vi slutligen att räkna två arter,
Meshättan eller Entitan (Pants palustris, fig. 15, d) och Talltitan (Parus
borealis), hvilka hufvudsakligast skilja sig från hvar andra endast genom sina läten
och sina utbredningsområden. Den förstnämnda, som är en mera sydligt,
företrädesvis i mellersta Europa och hos oss knappt norr om mellersta Sverige förekommande
form, har dock en tydlig glans på sin svarta kalott och den gråa färgen på
arra-pennornas kant ungefär så mörk som ryggens, medan talltitan, som visserligen, ehuru
mera sparsamt, förekommer äfven i mellersta Europa, saknar glans på kalotten och
har mera ljust färgad kant på armpennorna, hvarjemte en svart fläck på haka och
strupe har en större utbredning än på entitan. Till sitt lefnadssätt likna de hvar
andra. Entitan föredrager dock löfskog framför barrskog och träffas mera
regelbundet i närheten af vatten, hvarför hon ock bär namnet K ärr mes. Entitan är
ofantligt liflig, orolig och qvick, alltid vid lika godt lynne, trätlysten och modig, vare sig
vädret är varmt eller kallt, födan riklig eller sparsam. Från morgon till afton är
hon i rörelse, hoppar och klättrar, arbetar, piper och lockar så länge solen är på
himmelen. Hennes bo står alltid i en hålighet ined möjligast trång öppning och
utgör ofta en af henne sjelf utmejslad, nätt och prydligt utarbetad, med ett trångt
kryphål försedd rufningskammare. I maj lägges den första kullen af 8 till 12 ägg.
I juli lägges den andra kullen, som dock endast räknar högst 8 ägg. - Fångenskap
fördraga entitor lika lätt som andra mesar och roa möjligen mera än de öfriga
arterna genom sin liflighet och tokrolighet.
Tofsmesen (Pants cristatus, fig. 15, c) har de svarta, hvitrandiga fjädrarna
på pannan uppresta till en tofs. - Så vidt vi hittills känna, inskränker sig tofsmesens
utbredningsområde till Europa, hvarest han bebor alla länder men är talrikare i de
norra och tillhör sällsyntheterna i Spanien och Grekland. I öster förekommer han
till Kaukasus. Tofsmesen är stannfogel och fasthåller troget vid sitt område, som
han endast under någon tid lemnar på hösten och vintern. »På sina ströftåg»,
säger Naumann, »ila de med ängslan genom löfskogen och fruktträdgårdarne, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
