Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första flocken: Trast-tättingar (Cichlomorphæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 TEAST-TÅTTINGAE.
hvita kanter. Honans färger äro dunklare; den unga fogeln visar en svagt vågformig
teckning, som i synnerhet’ framträder på bröstet. - Varfogeln lefver, möjligen med
undantag af de allra sydligaste delarne, i hela Europa och eu stor del af Asien
såsom stann- eller strykfogel, i norra Afrika och södra Asien deremot såsom flyttfogel.
Hos oss uppehåller han sig om sommaren mest i Lapplands skogsregion. Vanligen
sitter han temligen orörlig, ömsom upprätt med rakt nedhängande stjert, ömsom med
kroppen vågrät, på högsta spetsen af ett träd eller en. buske, som tillåter en
vidsträckt utsigt. Han spanar oupphörligt omkring, och intet undgår hans
uppmärksamhet, lika litet en förbiflygande roffogel som en på marken krälande insekt, en
liten fogel eller råtta. Hvarje större och framför allt hvarje falkartad fogel helsas
med skrik, angripes modigt och förföljes på ett retsamt och utmanande sätt. Icke
så alldeles utan skäl bär han sitt namn, ty hans varningsrop röjer för alla andra
foglar den annalkande faran. Ser han ett litet djur, störtar han ned och söker
upptaga det, hvarvid han val äfven springer efter en undankilande råtta ett stycke på
marken. Icke sällan stannar han länge på ett och samma ställe och skakar derunder
på sig, hvarefter han som en falk störtar sig till marken för att fånga ett
upp-spanadt byte. Om vintern sitter ban ofta och solar sig midt ibland sparfvarne,
men utser derunder en af dem till sitt mål och anfaller honom plötsligt med
en-snabb vändning, dödar honom med hugg af näbben och genom att strypa honom
med klorna, släpar offret ömsom med näbben, ömsom med fötterna till ett säkert
ställe, hvarest han, om hungern icke är allt för häftig, först spetsar det samma på
taggar eller någon hvass gren eller på en smal stör. Härefter söndersliter han det
småningom, rifver af passande munsbitar och slukar dessa, den ena efter den andra.
Pinas han af hunger, glömmer han sin vanliga försigtighet och angriper till och med
i menniskors åsyn sitt byte, hvarvid han så hänsynslöst sätter sin säkerhet på spel,
att han kan fångas med händerna. Till lycka för alla svaga småfoglar, misslyckas
fångsten ganska ofta för honom, men alltid är han inom sitt område en högst farlig
fiende till alla svagare medlemmar af hans klass. - Varfogelns syn tyckes utbildad
i hög grad, men äfven hörseln är förträfflig: hvarje litet buller ådrager sig den
vaksamma fogelns uppmärksamhet. Han är klok, men ännu mera lidelsefull. Endast
så länge häckningstiden varar, herskar endrägt mellan paret och sedan inom
familjekretsen. På vackra vinterdagar, i svnuerhet fram emot våren, låter varfogeln höra
CD i v ’ (J
en formlig sång, som består af flera toner och är olika hos olika individ samt oftast
ganska egendomlig, alldenstund den, såsom det tyckes, endast är en härmning af de
inom samma område boende mindre sångfoglarnes sång. Denna sammansatta sång
föredrages både af hannen och honan. Stundom förnimmes ett högljudt pipande läte
såsom af småfoglar i stor fara. Varfogeln sitter dervid helt stilla, och det tyckes
nästan som om han med detta sitt klagoskri ville tillkalla nyfikna foglar för att
möjligen ur deras skara kunna välja sig ett byte. - Boet är temligen konstrikt,
jemförelsevis stort med half klot f orm igt inre, som tätt fodras med halm och grässtråu,
ull och hår. Aggen, äro 4 till 7 till antalet. I början af maj kläckas ungarne,
hvilka af båda föräldrarne uppfödas först med insekter, gräshoppor m. m., senare
med möss och småfogel, försvaras på det mest uppoffrande sätt mot hvarje fara och
ännu sedan de börjat flyga åtnjuta vård och föda af de gamla. - Varfogeln blir
snart tam och lär väl känna sin herre, helsar honom med glädjeskrik och sjunger
temligen uthålligt sin besj^nnerliga sång, men uthärdar icke så länge som sina slägtingar.
Fordom lär han hafva blifvit inöfvad till fogeljagt, men ännu oftare användts vid
falkfångst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
