Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra flocken: Fink-tättingar (Conirostres)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRAKTFINKAR. ELDFINKAR. 67
svaga fötter, skickligt omkring på marken och klättra äfven upp och ned på
gräshalmen eller safven. Häckningstiden sammanfaller med våren i deras hemländer,
men varar längre än denna; de flesta arterna rufva äfven under den heta sommaren,
som icke låter dem lida brist, alldenstund just under sommaren deras föda mognar.
Denna utgöres af allehanda frön af gräs eller säfartade växter. Oaktadt sin vackra
drägt och sin älskvärdhet äro praktfinkarne ingenstädes omtyckta. Äfven de tillåta
sig plundringar i den mogna säden och måste fördrifvas från fälten, då de infinna
sig i tusental. Jemte menniskan, som ofta utan försköning förföljer dem, hafva de
till fiender alla sitt hemlands rofdjur, som kunna komma i fråga, från den snabba
falken ända till de smygande kattarterna eller rofpungdjuren och till och med
ormarne och de stora ödlorna. För vissa falkarter utgöra de den vanliga födan. -
Ganska länge hafva många praktfinkar under namn af »bengalister» kommit lefvande
till oss, och nu kommer knäppt ett enda skepp från Afrikas vestkust eller från
Australien utan att medföra en laddning af dessa foglar. Vid den allra enklaste
omvårdnad uthärda de flera år i bur, häcka äfven utan vidare, blott tillfälle gifves
dem, och lämpa sig derför särdeles väl till burfoglar, ehuru de visserligen icke kunna
jemföras med våra inhemska finkar och stå betydligt efter sångare, trastar och andra
burfoglar af detta slag. - Halsbandfinken (Spermestes fasciatus, fig. 29, a), 125
mm. lång, är väl den mest bekanta arten af detta slägte och bebor vestra Afrika,
men utbreder sig äfven till ostkusten. Hannen utmärker sig genom ett vackert,
karminrödt tvärband öfver halsen; för öfrigt är fogeln rödbrun, fläckig af svart,
ljusare på undersidan. Under förmidclagstinimarne ser man honom, ifrigt sysselsatt
med att uppsöka sin föda, springa omkring på marken, men aldrig klättra på de
lägre gräsen. Stores ett sällskap, flyger det upp i ett närbeläget träd, der fjädrarna
putsas och hannarne börja sjunga. Så snart oron är förbi, återvända alla till
marken; närmar sig en roffogel, flyger hela svärmen pilsnabbt sin väg till någon tät,
taggig buske eller ett träd, som lofvar dem nödig säkerhet. Under middagstiden
sitter sällskapet stilla på grenarne af ett skuggrikt träd och öfverlemnar sig åt
half-slummer. På eftermiddagen flyga de åter ut efter föda.
Eldfinkar. Då i södra Nubien den gröna durrahn, som betäcker hvarje odlingsbar
strimma af Nilstr änderna, börjar mogna, fängslas uppmärksamheten vid någon viss del
af fältet, hvarifrån en enkel, qvittrande sång höres, och här varseblir man en praktfull
fogel, som sitter på en af de högsta fruktkolfvarne och under lifliga rörelser vrider
sig fram och till baka. Den enkla sång man förnam från honom besvaras snart af
andra, och öfver hela fältet visa sig dussin-, ja, må hända hundratal af de små,
eld-rödt lysande foglarne. Det ser ut som ville hvarje sångare visa sin praktfulla
fjäderdrägt från alla sidor, ty han lyfter på vingarnes täckfjädrar, vrider och vänder sig
och bröstar sig i solljuset. Han försvinner lika hastigt som han uppenbarat sig, men
endast för att om några få minuter på nytt visa sig. Ännu i dag stå de uppdykande
och åter försvinnande glödande punkterna på det gröna gräshafvet lifligt för mitt
minne. Den fogel, om hvilken jag talar, är Eldfinken (Euplectes ignicolor, fig. 29,
d), 12 cm. lång, som utmärker sig genom sin i högtidsdrägt egendomligt mjuka och
sammetslena fjäderbeklädnad, hvilken, med undantag af vingar och stjertfjädrar, är
svart och eldröd. Efter parningstiden bära alla eldfinkar, vare sig hannar, honor eller
ungar* en mycket anspråkslös, gråsparfartad drägt, men mot häckningstiden förändras
denna fullständigt hos hannarne både till färg och fjädrarnas beskaffenhet. Dessa äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
