Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra flocken: Fink-tättingar (Conirostres)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 FINKTÄTTINGAR.
vet sig ostörd, hoppar den sammanhörande skaran oafbrutet omkring öfver och emellan
de mossiga klippstyckena, hvarvid den ständigt låter höra vänliga locktoner och
småningom skrider längre fram. Under tiden gripes med näbben ömsom en insekt,
ömsom en liten mask eller ett frökorn eller ett bär. Så länge ej snön allt för högt
betäcker marken, lemnas icke uppehållsplatsen, men då tillgången på föda upphört
genom starka snöfall, begifver sig alpjernsparfven nedåt dalarne och kommer om
vintern in i byarne bland bergen, följer med alpkråkan och snösparfven hästarnes
spår på landsvägen och uppträder äfven invid alpbons stilla hyddor. - Fångna
alp-jernsparfvar blifva utomordentligt tama, uthärda flera år i bur vid lämplig skötsel
och väcka glädje genom sin angenäma, milda sång och sin outtröttlighet i att
föredraga den samma.
Den andra falangen af finktättingarnes flock, de s. k. Amplipalcdales,
innesluter två familjer, hvilka utmärka sig derigenom, att gomytan i dessa foglars
öfver-käke är bredt och djupt hvälfd, med tre långsgående, upphöjda, smala lister. I vingen
hafva dessa foglar endast 9 handpennor. Båda familjerna tillhöra till allra största
delen gamla verlden.
Familjen Gröninglika (Chlorididae). Hit höra de finkar, som hafva en
jemförelsevis spetsig kägelform på sin näbb och sakna inskärning eller blott hafva en
otydlig sådan i käkkanterna vid näbbspetsen, hvarjemte de nästan alldeles sakna
egentliga vibrisser vid näbbroten, der de i stället hafva en mängd mycket små,
hårlikt förändrade] fjädrar. Två af de hithörande slägtena, Tallbitar och
Domherrar, utmärka sig genom korta mellanfötter och krokformig näbb, hvars
öfver-kant är böjd och öfverkäkspets krokigt nedböjd.
Den synnerligen starka näbben med en starkt utvecklad näbbkrok kännetecknar
Tallbitarnes slägte (Pinicola). Den hos oss förekommande Tallbiten (Pinicola
enucleator, fig. 32, a) är familjens största medlem i Europa. Hans kroppslängd blir
omkring 22 cm., hvaraf stjerten upptager 8 cm. Den förherskande färgen är hos
gamla hannar vackert mörkröd; hos ettåriga hannar och honor drager färgen mera
i gulaktigt. Denna vackra fogel förekommer i jordens alla nordliga länder, men, så
vidt man vet, ingenstädes talrikt. Om sommaren lefva tallbitarne i enstaka par på
ett vidsträckt område och samla sig först om hösten till skaror, hvilka under hela
vintern svärma omkring i nordens skogar, väl äfven nalkas ensamma gårdar och vid
vårens återkomst begifva sig till sina gamla häckplatser. Öfver allt utgöra
barr-skogarne tallbitens käraste hemvist, helst, som det tyckes, om småskogen bildas af
enbuskar. I löfskog anträffas han mera sällan, och trädlösa trakter genomflyger
han så fort han förmår. I början visar han sig på främmande trakt såsom en
fredlig, förtrolig fogel, som ännu icke erfarit något af menniskans baksluga grymhet,
och skaran förblir helt lugnt sittande, då iakttagaren eller jägaren närmar sig
trädet, i hvilket den samlat sig, gapar dumdristigt på skytten och liksom bedöfvad låter
den honom bortfånga eller bortskjuta den ena efter den andra utan att tänka på
flykt. På långa käppar fästa snaror har man med framgång försökt träda öfver
hufvudet på en och annan tallbit, som just varit sysselsatt med att äta, och i allmänhet
har man gjort den erfarenheten, att de simplaste fångstmedel kunna användas för
att erhålla dessa foglar. Alla, som haft tillfälle: att iakttaga tallbitar i frihet,
berätta om deras rörande tillgifvenhet för hvar andra. I sitt beteende erbjuder tall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
