Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra flocken: Fink-tättingar (Conirostres)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSNÄBBAR.
som det tyckes så obeqväma ställning, flyga med skiftevis starkt utbredda och derpå
plötsligt indragna vingar, hvarigenom deras flygt beskrifver våglinier, snabbt och
jemförelsevis lätt, men icke gerna långt, flaxa upp öfver topparne, då de täfla om,
honorna, och hålla sig surrande på ett och samma ställe, sjunga härunder och sväfva
derefter långsamt åter ned till den vanliga sittplatsen. Under dagen äro de nästuu
alltid i rörelse, möjligen med undantag af middagstimmarna. Om våren, sommaren
och hösten stryka de redan före dagens inbrott fram och åter i skogen och från en
skogsdunge till en annan eller från det ena berget till det andra. Om vintern
deremot, i synnerhet om kölden är sträng, stanna de längre på ett ställe, som lemnat
dem skydd öfver natten, flyga sällan omkring före soluppgången, men sjunga redan
tidigt på morgonen och äro redan före klockan tio på förmiddagen i full
verksamhet, börja då sin måltid och sjunga emellanåt, bli visserligen något tystare och mera
stilla efter klockan tu, men. fortsätta att äta till klockan fyra på eftermiddagen och
begifva sig derefter till hvila. Mot middagstiden flyga de för att dricka, om sommaren
redan mellan tio och elfva på förmiddagen. Deras infångande och jagande äro icke
förenade med några synnerliga svårigheter, emedan deras sällskaplighet är så stor, att
de för den samma ofta utan vidare sätta sin frihet på spel. Detta häntyder likväl
mindre på bristande förstånd än snarare på de älskvärda foglarnes goda och deltagande
sinnelag. Hannen, som nyss förlorat sin hona, blir stundom liksom bedöfvad eller
sorgsen qvarsittande på samma gren, hvarifrån hon blifvit bortskjuten, eller återvänder
under sökande efter henne upprepade gånger till det farliga stället. Har han ofta fatt
göra en sorglig bekantskap med menniskans ondska, visar han sig vanligen mycket,
skygg. I fångenskap bli alla korsnäbbar snart i hög grad tama och glömma hastigt
förlusten af sin frihet, lära i sin vårdare känna sin herre, aflägga all fruktan för
honom, låta snart vidröra sig eller bära sig omkring i rummet på armen eller handen och
ådagalägga tillgifvenhet genom sitt hela uppförande. Denna deras älskvärdhet har
förvärfvat dem många vänner, och i synnerhet värderas de högt i bergstrakter.
–Hannens sång är för mången i hög grad tilltalande. I allmänhet sjunger stora
korsnäbben bättre än lilla korsnäbben, men den enes sång liknar likväl den andres.
Den utgöres af en högljudd strof, som efterföljes af flera q vittrande, svaga och icke
synnerligen långt hörbara toner. I frihet sjunga de starkast, då väderleken är vackerr.
klar, stilla och icke allt för kall; blåsiga och stormiga dagar tiga de nästan alldeles.
Äfven honan sjunger stundom, men mera sakta och otydligt än hannen. I bur sjunga
de hela året om, på sin höjd med undantag af rugguingstiden. - Korsnäbbarnes
föda utgöres företrädesvis af skogsträdens frön, för hvilkas erhållande deras starka,
näbb är oumbärlig. Det fordras mycken styrka och skicklighet för att
uppbryta-gran- och tallkottarne och komma åt de väl dolda fröna, men korsnäbbarne ega båda
delarne i hög grad. Fogeln kommer flygande och hänger sig vid en kotte med
hufvudet nedåt, eller ock lägger han kotten på en gren, sätter sig på honom eller
af biter honom, bär honom på en gren och fasthåller honom med sina starka, långa
och spetsiga klor. Kottens uppbrytande förorsakar ett knastrande ljud, som
visserligen icke är starkt, men dock förnimmes under trädet. Lilla korsnäbben bryr sig
sällan om tallkottarne, som äro jemförelsevis svåra att uppbryta, emedan han härtill
icke eger nödig styrka, men stora korsnäbben, uppbryter dem utan svårighet, ty han
kan med ett tag bortslita alla de fjäll i kotten, hvilka ligga ofvanom det, hvarunder
han satt näbben. Båda arterna bryta alltid med öfverkäken och trycka underkäken
mot kotten, hvarför ock de korsnäbbar, hos hvilka undernäbben skjuter upp på högra
sidan om öfvernäbbeu, alltid hålla näbbens högra sida uppåt, och de, hos hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
