Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra flocken: Fink-tättingar (Conirostres)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
FINKTÄTTINGAR.
strimma nedåt från undernäbben, som på undra sidan begränsas af en smal, mörk
skäggstrimma, äro gulaktiga, alla öfriga undre kroppsdelar roströda. - Äfven
orto-lanen utbreder sig öfver en stor del af Europa, men förekommer alltid blott här och
der, på många ställen alldeles icke eller ytterst sällan. Han är talrik i södra Norge
och i Sverige samt allmän i södra Europa, häckar dessutom i Holland, England,
Frankrike, Ryssland, mellersta Asien till Ala-Tau samt i Mindre Asiens och Palestinas berg.
Om vintern vandrar han till vestra och östra Afrika, vistas med förkärlek i
bergstrakter och stiger i dem upp till 3000 meters höjd öfver hafvet. - Till lefnadssätt
och beteende skiljer ortolanen sig föga från familjens öfriga arter. Han bebor
ungefär liknande trakter som gulsparfven, hvilken han till hela sitt väsen är mycket lik.
Boet står nära marken, vanligen i de tätaste grenarne af låga träd. - Redan
romarne uppskattade ortolanens smakliga och fina kött och gödde honom för den skull
i särskilda burar, hvilka om nätterna upplystes med lampor. Detta förfarande lär
ännu i dag användas i Italien, södra Frankrike och i synnerhet på de grekiska öarna.
Derstädes infångas ortolanen i massor, dödas, så snart han blifvit tillräckligt tet,
förvälles i kokhett vatten, inpackas med ättika och kryddor och försändes i små fat,
två- till trehundra i hvartdera. För på detta sätt tillredda ortolaner betalas ganska
högt pris af finsmakare.
I sydöstra Europa och sydöstra Asien, talrikast i Persien, lefver den s. k.
Ortolankungeii eller Pipsparfven (Emberiza melanocephäla, fig. 38, b), större
- hans kroppslängd är omkring 18 cm. - men i färgteckningen särdeles lik den
Ryska Videsparfven (Ewiberiza aureola, fig. 37, c), som är brokig af rostbrunt,
gult och svart. Den sistnämndes längd är omkring 16 cm., hvaraf stjerten upptager
4Va cm. Egentligen tillhör han norra Asien, men bebor äfven nordöstra delarne af
Europa, hvarifrån han stundom förirrar sig längre åt vester. Det samma är
förhållandet med Dvergsparfveii (Emberiza pusilla, fig. 37, d), som en gång lärer
hafva anträffats i Skåne. Dennes kroppslängd är 15 cm., hvaraf stjerten upptager
6Va cm- Nära beslägtad med honom är Videsparfven (Emberiza rustica), hvilken
har ungefär samma geografiska utbredning som de båda nästföregående arterna, men.
flera gånger blifvit anträffad i de nordligaste delarne af vårt land. Hans längd är
omkring 17 cm., hvari stjerten ingår med nära 7 cm.
En annan hufvudsakligen nordisk sparfart är Säfsparfven (Emberiza
sclioe-nicliis, fig. 39), som i Sverige har sitt egentliga sommartillhåll i björk- och
vide-regionerua i landets norra del, men på passande ställen träffas stundom ända ned i
Skåne och för öfrigt är utbredd öfver hela Europa och vestra Asien. Hans längd
är ungefär 16 cm., hvaraf stjerten upptager 5J/2 cm. I synnerhet hannen påminner
i sin färgteckning rätt mycket om gråsparf värn e: hufvudet och strupen ända ned till
kräfvan äro svarta, men ett streck från hvardera munvinkeln och ett nacken
omgifvande halsband liksom kroppens undersida äro hvita. Honan har rödbrunt,
svart-strimmigt hufvud. - Inom sitt vidsträckta utbredningsområde saknas Säfsparfven
endast i bergen, likväl slår han endast upp sina bopålar på sumpiga, med höga
vattenväxter, rör, säf, starr, videbuskar och dylika plantor beväxta ställen, således vid
dammar, floder, sjöstränder, träsk och vattensjuka falt. Här häckar han äfven. Boet
undandöljes på marken på små öar och andra vattenfria jordlappar mellan rötter och
gräs och sammanplockas helt oordentligt af vanligen allt slags halm och refvor,
grässtrån och torra gräsblad samt belägges inuti med ett och annat hästhår eller med
vassvipp och videull. Två gånger om sommaren, i maj och början af juli, anträffas
äggen, på hvilka honan rufvar så hårdt, att man nästan kan taga henne med handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
