- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
127

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje flocken: Kråktättingar (Coliomorphæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ALPKRÅKA. ALPKAJA. 127

och släpa de hjelplösa ungarne till sina egna hungriga barn; i nödfall söka de sin föda
till och med i ruttnande djurkroppar. - Häckningstiden infaller under vårens första
månader. I Spanien anträffade jag utflugna ungar i början af juli. Sjelfva boet h:tr
jag ej fått tillfälle att undersöka, ty äfven på den Iberiska halfön bibehåller
alpkråkan sin vana att förlägga detta ^i hålor på alldeles otillgängliga klippväggar.
Äggen äro 4 till 5, hvilka sannolikt rufvas af honan ensam, hvaremot båda
föräldrarne under mycket skrik och larm deltaga i ungarnes matande och uppfostran.
Dessa senare lemna boet i slutet af juni, men of ver vakas och undervisas ännu en
längre tid af föräldrarne. - Alpkråkorna lefva i sällskap, visserligen icke alldeles
uta.n kif och stridigheter; möjligtvis bestjäla de äfven hvar andra efter bästa förmåga,
men detta är nu en gång för alla kråkfoglarnes sed och stör alldeles icke endrägteii.
Vid fara håller hela svärmen troget till sammans, och vid tillfälle visar hvar och en
ett verkligen upphöjdt mod. Äfven iakttog jag, att sårade alpkråkor kringsvärmades
af de ,friska under högt skrik, och dessa förrådde alldeles oförtydbart sin afsigt att
hjelpa den olyckliga kamraten. - Med någorlunda sorgfällig skötsel blir alpkråkan
snart mycket tam och förtrolig, sluter sig innerligt till sin vårdare, lyder det namn
han gifvit henne och följer hans kallelse, vänjer sig att flyga ut och in och
fortplantar sig äfven i bur. Med tiden blir hon ett verkligt husdjur i ordets bästa
mening, åtskiljer bekanta och främlingar, fullväxta och barn, tager sin del i allt som
händer, ja, nästan i husets all glädje och sorg, blir god vän med de öfriga husdjuren,
samlar en egen erfarenhetsskatt, blir* allt jemt klokare, men visserligen äfven
slugare och gör sig slutligen till en vigtig medlem af familjen. Hennes kost i
fångenskapen är öfvermåttan enkel. Hon närer sig visserligen hufvudsakligast af kött, men
fortär äfven allt som menniskan äter.

Alpkaja. Den med föregående nära beslägtade Alpkajan eller S n ok råk a n
(Pyrrliocorax alpinus, fig. 55, b) skiljer sig från denna genom sin jemförelsevis
starkare näbb, som blott är af hufvudets längd och gul till färgen, äfvensom genom sin
trastlika icke kråklika fjäderdrägt, som hos de gamla foglarne är sammetssvart, hos
de unga matt svart. Foten är hos de förra röd, hos de senare gul. Någon skilnad
i kroppsstorlek finnes knappt mellan alpkråkan och alpkaj an, och bådas lefnadssätt
och beteende äro likaledes väsentligen öfverensstämmande. - Äfven alpkajan
utbreder sig öfver ett bälte från vester till öster nästan i gamla verldens hela nordliga
del. »Finner vandraren eller jägaren», säger Tschudi, »ingen annan två- eller
fyrbent varelse på Alperna, åtminstone träffar han säkert alltid, vare sig på betena
ofvanom trädgränsen eller i högalpernas ödsliga rullstenshögar och lika ofta på den
nakna klippan vid eller i den eviga snön, en skara alpkajor, som under kif och skrik
sitta på klipputsprången, men snart under en gäll hvissling med några få vingslag
flyga upp i snäckformiga vindlingar och derpå kretsa i vida bågar omkring klippan
för att snart åter slå sig ned på henne och betrakta främlingen. Äfven under den
hårdaste vinter lemna de endast for en kort tid alpområdet för att må hända på
dalbottnarne söka efter några qvarsittande bär på buskarne, och i januari ser man
dem ännu muntert kretsa kring de högsta bergstinnarne. For öfrigt förtära de
enligt kråkfoglarnes sed allt ätbart och uppsöka om sommaren stundom de högst uppåt
bergen växande körsbärsträden. Land- och vattensnäckor sluka de med skalet,
djuriska lemningar förtära de lika gerna som korpen och förfölja stundom lefvande djur
såsom äkta roffoglar. Rundt omkring en otillgänglig klippa, hvarest en skadeskjuten
genis dött, kretsade en kraxande skara alpkajor hela månader, sedan liket blifvit af-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free