Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette flocken: Svaletättingar (Chelidonomorphæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 S VALETÅT TINGAK.
lorna anses med rätta för ädla djur på grund af sin goda andliga och kroppsliga
begåfning. Flygten är deras egentliga rörelse, ty på marken gå de högst illa, ehuru
visserligen långt bättre än tornsvalorna, hvilka framkrypa på ett obeskrifligt ovigt
sätt. För att hvila ut sätta de sig gerna i träden och välja på dem svaga, föga
lofvade grenar och qvistar, hvilka medgifva dem obehindrad uppflygt. Alla
verkliga svalor tillhöra sångfoglarne; deras sång är ett älskvärdt småprat, som gläder
hvar och en, och landtmannen har till och med satt ord till de under hans tak
boende svalornas sång. Men icke blott svalans sång utan äfven hennes beteende och
hela väsende hafva förvärfvat henne menniskans tillgifvenhet. Hon är icke blott
glad och sällskaplig, utan äfven klok och förståndig, icke blott dristig, utan äfven
modig. Hon gifver noga akt på sin omgifning, lär känna sina vänner och skilja
dem från sina fiender. Hela hennes görande och låtande eger något hemtrefligt, och
hennes förtroliga tillit försäkrar henne äfven om råare sinnens skydd och gästfrihet.
Alla svalor jaga insekter; i synnerhet förfölja och fånga de flugor och mygg, men
äfven små skalbaggar. De jaga endast flygande; sittande djur kunna de icke fånga.
Sitt byte sluka de utan att först sönderdela det. Under flygten dricka de, under
flygten bada de äfven genom att under sitt sväfvande tätt Öfver vattenytan plötsligt
sänka sig och neddoppa antingen näbben eller någon del af kroppen, hvarefter de
under ryckningar och skakningar åter torka de fuktiga fjädrarna. - De flesta
arterna bygga ett konstrikt bo, hvars yttre vägg bildas af lerklumpar, som
sammanfogas medelst foglarnes klibbiga spott. Andra arter gräfva med stort besvär hål i brant
nedstupande sluttningars hårda jordmån, utvidga sedan dessa hål på djupet i form
af en bakagn och anlägga slutligen här det egentliga boet, som hufvudsakligen
består af hopplockade och oredigt öfver hvar andra lagrade fjädrar. Äggen äro 4 till
6 och rufvas af honan ensam. - Genom sin snabba flygt undgå svalorna många
fiender, som hota småfoglarne. Likväl finnas öfver allt på jorden falkar, som förmå
fånga äfven de snabbaste arterna, och dessutom uppsökas äggen och de ännu
redlösa ungarne af kattor, raårdar, veslor, råttor och möss. Menniskan deremot skyddar
vanligen de nyttiga och i de flesta länder för heliga ansedda foglarne. - För
fångenskapen passa svalorna icke. Visserligen kan en och annan förmås att vänja sig vid
födan i bur och sålunda bibehållas vid lif, men detta är ett sällsynt undantag.
Svalorna fordra for sitt lif en obegränsad frihet.
Hos en del svalor äro de yttersta pennorna i den starkt klufna stjerten
synnerligen förlängda med en srnal, jemnbred och lång spets, hvilken genom en
tydlig afsats är utmärkt från dessa pennors basaldel. Till denna afdelning af
slägtet, hvilken är att anse såsom den mest typiska, hör vår Ladusvala (Hirundo
rustica, fig. 68, a). Hennes kroppslängd är 18 cm., hvaraf stjerten upptager
hälften. Kroppens öfre delar och en bred gördel öfver kraf van äro blåsvarta,
metall-glänsande, pannan och öfre delen af strupen mörkröda, de undre delarne hvita. De
fem yttersta stjertpennorna hafva en rundad hvit fläck på det inre fanet. Honans
färger äro blekare och ungarnes mycket matta. - Ladusvalans häckningsområde
omfattar hela Europa från Alten i Norge och Enontekis i Lappland äfvensom vestra
och mellersta Asien; sina vandringar utsträcker hon dessutom till Afrika och södra
Asien jemte de stora öarna söder om denna verldsdel. Allt sedan den grå forntiden
har ladusvalaii frivilligt slutit sig till menniskan och tagit sitt hemvist i hennes
boning, denna må haf\7a varit palats eller koja. Endast der alla passande boställen
saknas, hjelper hon sig med utspringande kanter på någon brant klippvägg, men
dessa utbytas än i dag mot första hus, som uppföres i en sådan ödemark, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
