Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Första flocken: Lärketättingar (Holaspideæ*)
- Andra flocken: Ugnfogeltättingar (Endaspideæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sande ställen bo tätt bredvid hvar andra, herskar likväl endast inom familjen i
egentligare mening en trogen sammanhållning; grannarne kifva ständigt med hvarandra.
Denna skenbart så otillgängliga fogel sluter sig emellertid, om han uppfostras från
ungdomen, med mycken tillgifvenhet till sin vårdare och blir då en af de mest
roande foglar man kan tänka sig. - Härfogelns föda utgöres af alla slags insekter,
som han plockar från marken eller med sin långa näbb drager fram ur håligheter.
Tordyflar och andra på as och i Orenlighet lefvande skalbaggar, spyflugor, larver och
andra insekter, som hålla till i gödsel och spillning, synes han föredraga framför
annat, men han försmår icke heller majbaggar, frödyflar, guldbaggar, gräshoppor,
syrsor, myrpuppor, fjärilslarver o. s. v. Näbben hjelper honom väl att gripa sitt rof,
men för att svälja det, måste han först kasta det upp i luften och derpå fånga det. -
I Europa väljer härfogeln helst håligheter i träden till plats för sitt bo, utan att
derför försmå ett hål i en mur eller en spricka i en klippa, om dessa senare synas
honom lämpliga. I allmänhet är han alldeles icke förlägen om boplats. I nödfall nöjer
han sig hos oss med en någorlunda undangömd plats på släta marken; i stepperna
lägger han boet till och med mellan en ruttnande djurkropps knotor: så fann Pä 11 as
en gång ett bo med sju ungar i bröstkorgen af ett menniskoskelett. Äggen äro 4
till 7, jemförelsevis små och läggas sällan fulltaliga före början af maj, ty härfogeln
häckar blott en gång om året. Aggen rufvas sexton dagar af honan ensam med den
.största hängifvenhet, men sedan vårdas ungarne sorgfälligt af båda föräldrarne,
matas ined maskar och insekter och anföras, ledas, undervisas och varnas ännu långt
efter det de blifvit flygfärdiga. De äro mycket oreuliga; redan den rufvande honan
bryr sig sällan om att bortskaffa sin egen spillning ur boet, och efter ungarne
rengöres boet aldrig. Den stank, som på detta sätt framkallas, clitlockar flugor, som
lägga sina ägg i smutsen, och till slut vimlar hela boet af flugmaskar. Emellertid
fönnärkes så föga af allt detta, då ungarne uppväxt, att man utan eckel kan äta
både dem och de gamla. De äro då mycket feta och särdeles smakliga. För
mosaiska trosbekännare förblir visserligen en sådan spis förbjuden, och muhammedanerne
tänka icke annorlunda: äfven i deras ögon är »hudhud», så mvcket de än prisa honom, alltid ett orent väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
