Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVARTSPETTAR.
239
Det samma gäller äfven för den i frihet lefvande hackspetten. Hvem skulle väl, vilja
sakna dem eller önska sig skogen dem förutan? Redan deras stämma gläder
iakttagaren, och i synnerhet eger deras högljudda, skrattande skrik, som skallar vidt omkring
i skog och äng, en så omisskännelig pregel af munterhet, att man obetingadt måste
räkna hackspettarne till de helst sedda foglarne. Utom genom sitt läte åstadkomma
de dessutom en egendomlig musik i skogen: »de trumma, snurra, knarra eller spinna»,
såsom man plägar säga, genom att hänga sig vid en torr gren och bringa denna i
en dallrande rörelse medelst mycket snabba slag af näbben. Alla iakttagelser
häntyda derpå, att detta sker för att behaga honan. Så vidt jag vet, är det ännu icke
utrönt, om honan på samma sätt yttrar sina känslor för hannen, men så mycket är
säkert, att denne senare genom sitt trummande utmanar till strid, att andra hannar
ila tillstädes från långt håll vid detta trummande, för att utkämpa en dust med
medtäflare!!, och att man genom dess efterhärmande lätt kan. locka till sig många
hackspettar. - Boet har alltid sin plats i en af hackspettarne sjelfva i ett träd timrad
ihålighet och är i grunden ingenting annat än hålets med några spåuor beklädda
botten. Kullen består af 3 till 8 ägg, som rufvas af båda köuen. Ungarne äro
utomordentligt fula varelser, hvilka till en början knappt visa någon likhet med sina
föräldrar och utöfva sin förnämsta färdighet, sin klättringsförmåga, förr än de erhålla
de gamlas gestalt och drägt. Sedan de flugit ut ur boet, anföras och ledas de ännu
någon tid af fader och moder, men fördrifvas derefter utan förbarmande ur dessas
närhet. - Vi kunna icke nog ofta upprepa och på det eftertryckligaste försäkra, att
hackspettarne göra oss nytta, men icke skada oss. Enstaka hackspettar kunna bli
besvärliga för oss sjelf viska menniskor, möjligen äfven göra någon ringa skada, men
hvarken det ena eller andra står i minsta förhållande till den utomordentliga nytta,
som dessa foglar göra, ty cle uppträda icke mot de oförargligaste, utan mot de
farligaste skogsförödarne, och den nytta de sålunda åstadkomma kan icke beräknas, ej ens
uppskattas på ett ungefär. Derjemte är denna deras nytta icke blott omedelbar, som
helt enkelt kan uttryckas med orden, »de skadliga skogsinsekternas förstöring», utan,
såsom redan G log er påpekat och forstmästaren Wi e se upprepat, äfven af medelbar
natur, alldenstund hackspettarne hittills äro de enda uppbyggarne af boningar åt
våra nyttigaste i håligheter häckande foglar. Således skydd och fri lejd, vård och
omsorg åt dessa de nyttigaste och vigtigaste af alla våra skogvaktare! De hafva
tillräckligt många fiender oss förutan och förföljas icke blott af roffoglar och
rof-däggdjur, utan bli äfven offer för oförståndiga menniskor, särdeles alla slags
söndagsjägare, för hvilka de ofta nog få tjena till skottafla. - De egentliga hackspettarne,
af hvilka Sundevall kände 254 arter, indelas af honom i fyra familjer. Vi kunna
här endast anföra de för oss vigtigaste formerna bland dem.
Familjen Spelkråke-lika eller Smalhalsade hackspettar (Pici
angusticolles). Dessa hackspettar hafva en lång, smal hals, beklädd med jemförelsevis
korta fjädrar; deras näsborrar äro täckta af borst; deras stjertpennor äro svarta eller
brunaktiga och ofläckade.
Det första slägtet omfattar Svartspettarne (Dryocopus), de största och
kraftigaste arterna i flocken, hvilka utmärkas af sin förherskande svarta färg och sina
ofta till en tofs förlängda fjädrar på hufvudet. Deras egentliga hemland tyckes vara
Amerika, der de äro utbredda öfver alla regioner, hvaremot de i gamla verlden
representeras af en enda art i Europa och några få, men redan afvikande indiska arter. -
Vår Spelkråka (Dryocopus martius, fig. 100) är enfärgadt matt svart, men på
hufvudets öfre del högt karminröd, hvilken färg hos hannen intager hela öfre delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
