- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
246

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246 HACKSPETTAR.

kottar, så föga uthållighet visar han vid anläggningen af sitt bo. Han börjar
utarbeta många hålor, innan han fulländar en enda, och om det är möjligt, uppsöker
han åter en sådan, hvari han sjelf eller någon anförvandt förut rufvat. Har han
till sitt förfogande mjuka trädslag, såsom detfca nästan öfver allt är fallet i de ryska
och sibiriska skogarne, föredrager han dessa så afgjordt framför de hårda, att man
nästan med säkerhet kan räkna på att upptäcka hans bohåla i de bland tall och fur
stående aspar, popplar eller videträd. Bohålet befinner sig nästan alltid på en
betydlig höjd, vanligen 10 meter och högre, mera sällan lägre, öfver marken. Ingången
till boet är så liten, att fogeln nätt och jemt kan krypa ut och in, dess inre håla,,
mätt från ingångens undre kant, eger vanligen ett djup af 30 cm. med en
genomskärning af 15 cm., ungefärliga mått. Boningskammaren är för öfrigt utarbetad lika.
slät som andra hackspettars och på bottnen äfvenledes belagd med fina spåner. Fore
parningen går det lifligt till, ty vanligen fria två eller flera hannar till samma hona.
»De surra fram», så berättar min fader, »högt öfver träden och flyga ofta rundt
omkring i en krets. Har en af dem tröttnat att flyga, sätter han sig på en torr gren
och trummar för att roa honan. Detta märkes t}7dligt deraf, att så snart en hanne
upphört, börjar genast en annan, och så fortfar spelet hela timmar. Får hackspetten
under denna tid se honan, som alltid uppehåller sig i närheten, lemnar han genast
sin plats och flyger efter henne. Hör den andra hackspetten detta, kommer äfven
han till stället, och då blir skriket ännu värre, medan båda förfölja honan eller bita
hvar andra. Denna lek varar till kl. 7, högst till kl. 8 på morgonen och bedrifves
så länge till dess en hanne tillkämpat sig segern och fullkomligt fördrifvit sin
medtäflare.» Kullen består af 4 till 5, sällan 6 små ägg, hvilka rufvas omvexlande af
både hannen och honan och kläckas efter 14 till 16 dagar. Hackspettarne älska
högt sin afkomma, skrika ängsligt, om den hotas, och vika icke från boet; de anföra
och leda ungarne, äfven sedan dessa kunna flyga, till dess de blifvit fullkomligt
sjelfständiga och i stånd att utan vidare hjelp förskaffa sig föda. - Fångna
hackspettar äro högeligen underhållande. Det är icke svårt att vänja dem vid annan
föda i fångenskapen. Sjelf har jag bevarat dem vid lif hela månader med
vanlig-trastföda. De komma ganska väl öfverens med de mest olika slags småfoglar, som
man insläpper till dem, men fördraga icke andra hackspettar af samma art. Om
man bortser från deras lust att kif vas, roa de hvarje välvillig vårdare genom behaget
i sina rastlösa rörelser, genom sin muntra, klara stämma och sitt vackra utseende.

Hvitryggiga brokspettar. Ett annat slägte bland de fyratåiga brokspettarne,
hvilket liksom det närmast föregående har en röd färg på sin undergump, saknar deremot
den hvita skulderfläcken, men har ryggen till en del hvit. Hit hör den sällsyntaste
bland våra hackspettar, den Hvitryggiga hackspetten (Denärodromas leuconotuSj,
fig. 103, a), som i storlek öfvergår vår vanliga hackspett och kommer nära intill
gråspetten. Hans längd är nemligen mellan 26 och 28 cm., hvaraf 10 cm. komma på
stjerten. Nordöstra Europa och hela södra Sibirien ända till Amurlandet äro hans
egentliga hemvist. I Sverige förekommer han blott sällsynt här och der från Lappland
till Skåne. Från de öfriga hackspettarne skiljer han sig genom sitt lugna väsende.
Han är mindre högljudd, betänksammare i sina rörelser, och äfven hans rop
förnimmes mera sällan än de öfrigas. Mången gång uppehåller han sig hela timmar pä
ett och samma träd, klättrar då och då på det samma på alla sidor temligen hastigt
och söker stilla efter sin föda. Under häckningstiden trummar han på samma sätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free